Den tidigare LKAB-geologen Paul Forsell är i dag 92 år. Synen är inte den bästa, för att se använder han sig av förstoringsglas. Han tar fram en bok och visar blomman.
– Det var en av de äldre Boliden-geologerna som jag arbetade för en sommar som lärde mig att det finns växter som tål koppar, bland annat Viscariablomman. Det vanliga är ju annars att blommor förgiftas av koppar, förklarar han.
På något sätt, Paul Forsell vet inte riktigt hur då han egentligen brukar vara rätt glömsk, fastnar det Bolidens geolog berättat för honom. När han 1972, under en promenad strax norr om LKAB:s järnmalmsgruva på berget Peuravaara, får syn på Viscariablomman förstår han direkt vad det innebär.
– Jag ser en dalgång som nästan är svart och det var nästan enbart Viscaria där. Och det märkliga var, har jag sedan tänkt, att jag som har så dåligt minne, hur kunde jag veta att denna vissnande växt var Viscaria? Det här var i oktober, så fort det blev sommar var jag där igen och tittade och det fanns bara Viscaria som växte där, inget annat. Jag ville då borra där för att se vad det var, säger han.
Provborrningarna visar förekomst av malm. Men kopparhalten är inte så hög och kopparpriset är lågt. När Paul Forsell visar sina fynd är ledningen för LKAB inte särskilt förtjusta.
– LKAB har egentligen aldrig varit intresserade av andra malmer än järnmalm. När jag visade den första lådan för Göransson (dåvarande Kirunachef i LKAB red.anm) så var hans svar att ”vad fan ska vi med det här till? Vi ska inte syssla med sånt, vi ska syssla med järnmalm”. Det här var en av de finaste bitarna ren kopparmalm som jag visade, och han tänkte ”vad fan ska vi med det till?” Så han var inte speciellt intresserad, säger Paul Forsell och skrattar.
Men trots motstånd inom LKAB kring om koppargruvan är något att satsa på så beslutar styrelsen 1980 att anslå pengar till projektet och starta gruvbrytning. Två år senare bildas dotterbolaget Viscaria AB. Samtidigt läggs LKAB:s gruva i Tuolluvaara ner och personerna som arbetade där står utan jobb. De kunde nu börja i Viscaria i stället.
Varför valde man att satsa på Viscaria trots allt?
– Det var på vippen flera gånger att man skulle ha lagt ner det hela. Borrningarna gav sådana resultat att ett borrhål kunde visa bra resultat men borrade man 50 meter därifrån var det ganska knackigt. Så det var upp och ner. Men en orsak var faktiskt detta att vi la ner Tuolluvaara och då fanns det 50 man som skulle få sparken om det inte fanns jobb för dem, säger Paul Forsell.
Så man öppnade en koppargruva för deras skull?
– Nej, riktigt så kan man nog inte säga. Men lite grann har det nog bidragit, skrattar Paul Forsell.
Den finska ståljätten Outokumpu är hela tiden intresserad av Viscaria. 1986 säljer LKAB Viscaria till Outokumpu OY för 200 miljoner kronor. Historien om koppargruvan Viscaria blir nu historien om gruvan som överlevde sig själv. När gruvan öppnar 1982 förutspås den ha en livslängd på tio år. Det ska visa sig att den överlever mycket längre än så.
– Många var oroliga i början men det visade sig att det inte fanns någon fog för det. Gruvan hade aldrig överlevt om inte vi tagit över. Men det var tack vare personalen, folk ställde alltid upp, utan det hade det aldrig gått, säger Christer Rönnquist som var chef för gruvplaneringen vid Viscaria.
Vägen för Outokumpu är dock inte spikrak. Gruvan får ett nedläggningshot över sig då malmen inte är tillräckligt lönsam. Tack vare att bolaget får brytningsrätter för Pahtohavare, som ligger några kilometer söder om Viscaria, och där kan börja bryta koppar och guld avvärjs nedläggningshotet. Men bara ett år efter att brytningen i Pahtohavare kommit igång varslas hela personalstyrkan om uppsägning och gruvans nedläggning planeras till oktober 1992. Gruvan överlever dock. Höjda kopparpriser gör det lönsamt att fortsätta bryta.
1996 börjar varningar komma om att malmen är på väg att ta slut. Trots att företaget investerar 11 miljoner kronor i nya prospekteringar är gruvans dagar räknade.
– Vi vill vara helt säkra på att det inte finns kvar någon brytvärd malm i närheten innan vi stoppar verksamheten. När anrikningsverken plockas ned, då blir det för alltid i Malmfälten, kommenterade dåvarande gruvchefen Karl-Erik Marttala situationen i NSD 1996.
När kopparpriset sjunker från 19 till 13 kronor är det inte längre möjligt. Det sista lasset kopparmalm tas från gruvan i mitten av mars 1997. 16 år överlever gruvan, det är betydligt längre än vad någon kunnat tro.
När beslutet om nedläggning är helt klart räcker Outokumpu ut handen till fem prospekteringsföretag. De frågar om de inte vill ta över anläggningen. Ingen nappar.
– Vi erbjöd att de skulle få allting gratis, anrikningsverket och ja, allt. Men ingen ville, berättar Christer Rönnqvist som nu blir en av de ansvariga för att stänga ner gruvan.
När Outokumpu lämnar Viscaria tror de flesta att historien om koppargruvan slutar där.
Men tiderna förändras. 2009 börjar nya provborrningar i området. Sverige är attraktivt för utländska prospekteringsföretag och höga kopparpriset gör att det australiensiska gruvföretaget Avalon Minerals åter vill finna lyckan i den gamla gruvan. Företaget är optimistiskt. 2011 säger de att gruvan ska öppna på nytt igen. Men datumet ändras till 2013. Sedan blir det tyst från bolaget.