När Lidingöloppet höll sin första damklass 1967, då vann en skidåkare från Kiruna vid namn Barbro Tano.
– Det var jag mot en massa friidrottare. Jag minns att det var riktigt lerigt, men det passade mig. Jag gillar att springa.
Vi sitter hemma hos Barbro Tano onsdag den 21 februari, det är förmiddag och snart ska Charlotte Kalla och Stina Nilsson kämpa hem ett OS-silver i lagsprint och ett norskt underbarn ska skåpa ut Calle Halfvarsson som rör upp känslor för sin tama avslutning av herrarnas motsvarighet.
Varför går det inte så bra för herrarna?
– Rätta materialet saknas. Man har inte fått in de där unga killarna. På ett sätt fattar jag inte, de måste ju veta att de måste träna och de gör det ju säkert. Men det finns inte det där... extra.
Jag träffar Barbro Tano för att prata om just OS, hon vet nämligen av erfarenhet hur det är att vara på plats – hon har nämligen åkt två.
– Grenoble var stort, ett riktigt fint arrangemang. Det var på något vis märkvärdigare än Sapporo även om det också var en fin tävling.
Många svenskar minns OS i Grenoble för att Toini Gustafsson tog två OS-guld, i fem och tio kilometer. Barbro Tano kom på 18:e plats i fem kilometer (17.35) och tionde plats på tio kilometer (39.09,6).
– Tian gick bra, det var jag nöjd med. Jag hade bra skidor. Men efter femman var jag besviken. Finskan Senja Pusula skulle ha vunnit det loppet. Men hon fastnade med staven i min skida och vi kom med fart i en backe. Jag flög in i staketet och innan vi sorterat oss hade hon ramlat också. Resultatet där gjorde att jag inte kom med till stafetten. Det var en besvikelse.
Storheten i OS är sig lik, berättar Barbro Tano. Men vissa saker är inte som då, på för-OS 1967 var servicen på pensionatet där landslaget bodde lite för dålig. Så Barbro och Britt Strandberg tog saken i egna händer.
– Vi steg upp tidigt och kokade gröt till herrlandslaget när de hade tävling. Vi tyckte att det tog för lång tid för personalen att komma dit.
Tror du att det skulle hända idag? Att Charlotte Kalla och Stina Nilsson kokar gröt till Marcus Hellner och Calle Halfvarsson?
– Åh herregud nej! Tänk om man hade den servicen som åkarna har idag. Jag hade ju två småbarn...
1959 föddes sonen Anders och två år senare fick han en lillebror vid namn Stefan. Då kanske man kan tänka att Barbro Tano skulle lägga av med skidåkningen och bli hemmafru. Det sistnämna hände faktiskt.
– Jag jobbade på kontor på LKAB då och jag minns hur Anders bara grät hos dagmamman så jag bestämde mig att vi får klara oss på en inkomst. Det får bära eller brista.
Det bar och Barbro Tano bestämde sig efter att Stefan föddes för att satsa på att bli elitskidåkare. Hon var hemma med barnen och när maken Harry kom hem så gick hon ut och tränade.– Jag var ju från Pajala så jag hittade inte i skogarna. Vi bodde på Trädgårdsgatan, så jag sprang alla backar upp till Matojärvi och tillbaka första tiden. Sen när jag lärde mig att hitta då sprang jag uppför Luossavaara och ner på baksidan, hela vägen till Kurravaara och så vände jag och sprang hem igen.
Det var sommarträningen. På vintern blev det samma sak men med skidor. Intervallträning, mjölksyreträning och långpass. Förutom backträningen. På egen hand, utan tränare eller klubbkamrater.
Hur höll du dig motiverad när du tränade själv?
– (skratt) Jag hade ju bestämt mig. När jag var liten och gick i skolan ville jag bli skidåkare, på radion hörde man ju om Barbro Martinsson, Sonja Edström och Irma Johansson. De var ju bara några år äldre än mig men de var idoler. Och sen fick jag ju åka med Barbro också.
När vi tittar på sprinten nämner Barbro Tano Therese Johaug och pekar på ett litet kort på bordet med den dopingavstängde norskan.
– Hon var Harrys favoritåkare. Det är synd att hon inte får tävla. Hon är alltid så glad och livar upp tävlingarna. Jag kan förstå varför de stängde av henne, men samtidigt förstår jag också hennes agerande. När man var på väg att bli sjuk gjorde man nästan vad som helst för att undvika det. Man plockade fram whiskyflaskan och gurglade. Jag har aldrig gillat tabletter, magnecyl och så, det har jag aldrig tagit.
1972 vann IFK Kiruna stafettguldet på SM i Skellefteå. Laget bestod av Doris Niva, Berit Gustavsson och – Barbro Tano. Visst, det var andra tider då, men Barbro Tanos resa från Pajala till två OS är ändå något i särklass och även om hon slutade tävla i längd så har hon aldrig stannat av.
Varför valde du att sluta åka skidor?
– Pojkarna började vara 16-17 år och började vara ute om kvällarna. Man var ju orolig och lite ansvar måste man ju ändå ha! (skratt)
Att trappa ned för Barbro Tano innebar att hon först började tävla i draghund under ett antal år och sedan har det blivit Stockholm Marathon och tillsammans med två av sina systrar har hon även sprungit New York Marathon – som femtioåring.
Varför har du gjort allt det här, OS, SM, VM och sen marathon?
– (skratt) Man vill se hur bra man kan bli, om man klarar av utmaningen.