– Vi gick ut 1966. Då var vi 17 år och okyssta, säger Birgitta Olofsson Strålberg, och de andra skrattar.
Exakt hur det var med den saken låter vi vara osagt. Vid den senaste återträffen, 2006, träffades eleverna också hemma hos vävlärarinnan Doris Wiklund för att fika och prata skolminnen.
En viktig sak har hänt sedan dess.
– Vi har ju blivit pensionärer, säger Ann-Kristin Tedelind och skrattar.
Genom sin utbildning på skolans husmoderslinje fick de lära sig "allt som har med ett hem att göra", berättar de. Baka, städa, tvätta, hushålla med pengar - de läste barnkunskap och lärde sig vett och etikett. Skolan startades av Hjalmar Lundbohm och yrkesutbildningarna hade ett gott rykte.
– Det vi lärde oss i skolan har man verkligen haft nytta av i livet, säger Birgitta Olofsson Strålberg.
Till den här återträffen 13 gamla elever. Fyra av de 36 som gick i klassen har gått bort, andra kunde eller ville inte komma. De som bor kvar i Kiruna träffas ibland och fikar och brukar förstås stöta på varandra på stan emellanåt.
– Men annars lever vi ju i förskingringen, säger Ann-Kristin Tedelind.
Förutom minglet hos Doris Wiklund stod en middag på Ripan, ett besök i stadshuset och information om stadsomvandlingen, liksom en avslutande lunch på hembygdsgården i Jukkasjärvi på schemat för helgen.
Doris Wiklund och lärarkollegan Eva Lagrenius, som är goda vänner, var glada över återträffen.
– Det var roligt att de själva ville komma. Jag har inte bjudit dem. Så vi kan inte ha varit alltför gräsliga, säger Doris Wiklund.
Deras respektive yrkesområden - Doris Wiklund var vävlärarinna och Eva Lagrenius hushållslärarinna - har i mångt och mycket försvunnit. Textillärarutbildningen skiljer sig mycket från vävlärarutbildningen till exmepel, förklarar Doris Wiklund.
– Det är tråkigt att de praktiska yrkena är så lågt värderade idag. Att man kan arbeta med sina händer, oavsett vad man gör, är viktigt, säger Eva Lagrenius.
– Det var ett roligt yrke men det har varit dåligt betalt, säger Doris Wiklund, som fortfarande väver hemmavid.