Sammanlagt har hon hjälpt mellan 750-800 studenter med att få bostad under de femton år som hon engagerat sig. Det gör hon utöver sitt "vanliga" jobb.
– Min uppgift är egentligen studierelaterade frågor och inte bostäder. Men 30 procent av mitt jobb går åt till bostadsfrågor och jag jobbar bara 75 procent. Så det tar mycket av min tid, säger Anette Snällfot-Brändström, utbildningsadministratör vid LTU.
Varje år, året runt, behövs hennes insatser. Just nu finns 130 studenter på plats i Kiruna.
– Det är ett intag på hösten och efter några månader när det har lugnat ner sig så startar vi upp arbetet med dem som kommer under våren. Det är samma procedur under våren och sommaren. Det är löpande året runt, säger Anette Snällfot-Brändström.
De svenska studenterna vid civilingenjörsprogrammet har lättare att få bostad. De ställer sig i köer och kollar upp bostadsfrågan långt innan de anländer. Men varje år tar universitetet in många internationella studenter som läser masterprogram i Kiruna. Mellan 45-50 utländska studenter läser högre studier inom rymdprogrammen årligen. Just nu studerar personer från elva länder här.
– Det är de utländska studenterna som inte har någon koppling till Kiruna som det självklart är svårast för. Det är där jag har varit mest inblandad. Av de studenter som finns i Kiruna nu skulle jag säga att nära hälften är utländska studenter, säger Anette Snällfot-Brändström.
Lösningarna har varierat kraftigt under åren. Kiruna är en stad i förändring. I somras slöt LKAB och Kiruna kommun ett avtal om rivningskontrakt. Det ger studenterna möjligheter till 35 rum i rivningslägenheter.
– När Kirunaborna flyttat ut kan vi använda bostäderna. Men de är också begränsade. Det är inte lägenheter för evig tid utan det kan vara tre eller fem år innan de rivs. Man tror att de husen står kvar 3-4 år. Jag har haft bra kontakt med kommunens strateg och vi har jobbat ihop.
Det finns fortfarande ett skriande behov av många fler bostäder. Stadsflytten har plockat med sig ett hundratal studentboenden.
– Vi kan idag inte säga hur många boenden som kommer till framöver men nu flyttar de som bor centralt i gamla Kiruna ut så det kommer förhoppningsvis fler rivningskontrakt framöver. Idag finns rivningskontrakten på Föreningsgatan. Där bor totalt 35 studenter. De svenska studenterna, civilingenjörerna, är fördelade på Vilan, (tidigare äldreomsorgsboende red anm), någon bor hos privatpersoner, några har flyttat in i någon villa och delar på det. Det är ett pusslande. Jag förstår inte ibland hur vi får ihop det.
Målet för universitetet och även Kiruna kommun är att man ska uppnå 400 studenter i Kiruna, samlade i ett Campus 400. Men ambitionerna stoppas av bostadsbristen.
– Vi har studenter som inte kommer på grund av bostadsfrågan. I masterprogrammen blir 45-50 studenter antagna och i slutändan så kanske det bara blir 35 som kommer. Så 10-15 tackar nej vid varje tillfälle för att de inte har bostad innan. Potentiella studenter som verkligen ville komma men inte vågar när bostadsfrågan stoppar dem.
Hur allvarligt är det här?
– Det blir inte 400 studenter som är vårt mål. Om vi inte har eller kan erbjuda bostäder så kan vi inte göra ett större intag och satsa mer. Lockar vi hit dem och inte har något att erbjuda så blir det inte bra. Det är bostäder som är hindret.
Hyresnivåerna i Kiruna är också ett problem för studenter med begränsad ekonomi. Många privata husägare hyr ut till entreprenörer och får mer betalt än att hyra ut studentbostäder. Ett gissel på en redan begränsad studenthyresmarknad.
– Tidigare kunde våra studenter hyra ett hus gemensamt av privatpersoner och kanske betala 3 000 - 5 000 per student. Men plötsligt så började man i stället hyra ut sina privata bostäder till andra. Hyrorna har då landat på kanske 10 000 per person och det har inte våra studenter råd med.
De studenter som vi pratat med säger att du är en ängel.
– Det känns jätteroligt och de visar uppskattning när de kommer hit. Jag har kontakt med dem tidigt eftersom jag är med ända från antagningen. Jag trivs med att hjälpa till. Men det är inte roligt när det blir kämpigt. Jag jobbar ofta under semestern. Även om jag inte skulle vilja det så måste jag följa det under hela sommaren inför att nya studenter kommer. Hittills har ingen behövt sova på gatan, säger Anette Snällfot-Brändström.