Den nya klätterväggen i Tarfalahallen har inneburit ett stort lyft för Kiruna klätterklubb. Nya Kirunabor, i alla åldrar, hittar till sporten. Totalt har klubben omkring 260 medlemmar.
Förra året var runt 25 barn och ungdomar aktiva i klubben. Nu är de dubbelt så många. Fyra olika barn- och ungdomsgrupper tränar i Tarfalahallen en kväll i veckan.
– Och det kommer hela tiden nya förfrågningar på mailen, så det finns ett stort intresse, berättar Göran Landström, ledare i klubben.
Det stora intresset för sporten vill förstås ledarna i klubben ta vara på. Göran Landström berättar att man tagit fram ett redigt träningsschema där lek, balans- och samarbetsövningar varvas med grundläggande säkerhetskunskap och teknikövningar. Förenklat ligger fokus för de yngsta klättrarna, som är mellan sex och sju år gamla, på leken. De ska ha roligt och vilja komma tillbaka. Med mer erfarenhet och högre ålder kan fler och något mer avancerade teknikövningar introduceras.
Den träning NSD är med på börjar förstås med uppvärmning. När barnen är varma är det dags att ta sig an väggen. Här blir föräldrarnas roll i träningen viktig - även om de i och för sig redan gjort en viktig insats när de hjälpte barnen få på sig klätterskorna.
Klättring är nämligen lite speciellt eftersom föräldrarna behövs för att säkra barnen. Och för att få göra det behöver de ett så kallat grönt kort - ett bevis på att de fått grundläggande utbildning med teori och säkerhetskunskap.
– Man ska förstå vad man gör. Det får ju inte bli fel, säger Göran Landström.
Stefan Björnström, även han ledare i klubben, fyller i:
– Utan föräldrarna hade den här verksamheten nog varit omöjlig att bedriva.
Och barnen, där några är nybörjare, sätter snabbt fart uppåt. Ibland tipsar de som säkrar vart barnen ska sätta händer och fötter - man har ju en bättre överblick från golvet. Greppen har olika färger och för att göra klättringen lite svårare kan man bestämma att man bara ska använda grepp med en viss färg, det vill säga följa en led, för att ta sig uppåt.
Adam Ylivainio har inga problem att ta sig upp för repväggen, som är 12,5 meter hög. Det roligaste med klättring, förklarar han, är att man hela tiden får nya utmaningar.
– Att man får klättra på färger och på olika väggar, säger han.
Vad är svårast då?
– Att man får tänka mycket. Och så är det ganska svårt med överhäng, säger Adam Ylivainio, och syftar på de delar av väggen som buktar ut.
Adams pappa Peter Ylivainio tycker det är roligt att vara med sin son på träningen.
– Jag klättrade en del förr, för 25 år sedan, och då fanns inte alls samma säkerhetstänk som nu. Sporten har blivit seriösare och det är jättebra. Säkerheten är ju A och O.