Christine Brännvall och sambon Jens Järvinen genomgår just nu en så kallad medgivandeutredning för att godkännas som familjehem. De har stöduppdrag sedan tidigare men måste utredas på ett mer omfattande sätt för att få bli familjehem.
För Christine Brännvall är utvecklingen naturlig. Hon är engagerad i Rädda Barnen och gör gärna insatser för att hjälpa andra. Hon är medveten om bristen på familjehem i kommunen och hoppas att fler väljer att engagera sig aktivt nu när allt fler flyktingar kommer till Sverige.
– Det folk frågar är hur jag orkar och hur jag får tid. Om orken säger jag att jag ju redan gör 100 saker ideellt och att jag ser det som en bonus att få ha någon med mig. Om tiden säger jag att alla har lika mycket tid, det gäller bara att prioritera den. Och jag kan lika gärna hjälpa någon med läxorna istället för att titta på tv, säger hon.
Ett par familjer till utreds för att få bli familjehem - i dagsläget finns bara fem stycken i kommunen.
– Behovet av familjehem är jättestort just nu med alla ensamkommande flyktingbarn vi får, säger Pia Fors vid socialförvaltningen.
Kommunen tilldelas mellan två och fem ensamkommande flyktingbarn varje vecka och eftersom kommunens HVB-hem redan är fulla familjehemsplaceras de i andra kommuner. Totalt har kommunen avtal med 26 familjehem där ett eller flera barn är placerade.
Familjehemsplaceringar via privata konsultfirmor i andra kommuner är en dyr lösning - dygnskostnaden per barn är 3000 kronor. Konsultfirmorna tar betalt för utredning, förmedling och handledning av familjehemmet.
– Det är bättre för ungdomarna att de placeras här från början så att sedan de slipper ryckas upp från en plats där de rotat sig. Sedan är det en stor fördel ekonomiskt med familjehem i kommunen. Jag har oerhört svårt för företag som vill tjäna pengar på det här, säger Gunnar Bergman (V), ordförande i socialnämnden.
Christine Brännvall och Jens Järvinen är båda runt 30 år gamla och har inga egna barn.
Ni kanske inte motsvarar folks föreställningar om familjehem?
– Nej. Men man behöver inte vara perfekt själv och ha en massa erfarenhet, att bara vara medmänniska räcker långt. Jag tror att många är rädda för att inte räcka till. Dessutom står man aldrig helt själv utan kan få mycket stöd från socialtjänsten, och man kan säga nej till uppdrag om man inte tror att det kommer att fungera, säger Christine Brännvall.