Värken och livet med den förstörda höften är plågsam för henne. Hon är bunden till rollator och kan bara konstatera att det aktiva liv som hon levt tidigare inte är möjligt längre.
I Gun-Britt Notströms fall handlar inte frustrationen i första hand om coronaläget som lamslagit delar av vården. För den förklaringen köper hon inte längre.
– När jag ringer så bemöts jag inte bra. Personalen vid Gällivare sjukhus som jag pratar med säger bara: "Det är coronan som gör att vi inte vet när du kan opereras". Jag tror inte på det. Man måste kunna ta hand om patienterna även om coronan finns. De skyller på den hela tiden, säger Gun-Britt Notström.
Hon har själv jobbat i sjukvården i 25 år. På olika enheter vid Kiruna sjukhus som undersköterska. För drygt tre år sedan fick hon besked om att höften på hennes vänstra sida är i så dåligt skick att en operation troligen måste utföras. Sedan dess så har hon väntat. I våras fick hon klartecken för den för henne så efterlängtade operationen.
– Men sedan skyller de på coronan. Det kan inte vara så att man inte kan få vård även om coronan finns. Jag har alltid gjort det bästa för mina patienter. Men när jag själv behöver hjälp så blir jag bemött så här, säger hon.
Hon säger att hon upplever att hon nedvärderas som patient för att hon är äldre. Och hon tänker även på andra människor som ingår i äldregrupperna.
– Man har ingen känsla för människor. Jag har inget värde. Du är 74 år så sitt du där är budskapet som jag får. Jag gillar inte det där.
I sin desperation har hon försökt hitta alternativ. Hon vände sig till ett privatsjukhus i Stockholm för att kanske kunna bekosta operationen själv.
– Men det går inte. 80 000 kronor skulle de ha för att operera mig. Jag har inte de pengarna. En fattig pensionär som jag.
Kort tid innan tidningsintervjun så fick hon ett samtal från vården. Hon fick ett besked om att hon står på tionde plats i operationskön. Trots det valde hon att vara med i tidningen. Anledningen är att hon vill göra allmänheten uppmärksam på hur svårt det kan vara att vara en patient som har vårdbehov och inte bli lyssnad på.
– Jag vill ändå berätta om hur jag haft det. Jag tänker på alla andra som är i liknande situationer. Jag kan ringa och ta reda på saker och ting. Men det gäller inte alla, säger hon.