Evelina, som vi kallar henne, heter egentligen något annat. Hon är 18 år och bor i Kiruna. Hon tränar regelbundet på gym och har tränat på flera av gymmen i samhället under åren. Men träning innebär inte bara att träna för henne. Det innebär att hon får stå ut med kommentarer och blickar från män på gymmet.
– Det är vanligt. Det är män i alla åldrar, från yngre upp till pensionsåldern. Jag vill ALDRIG höra någon enda kommentar om min kropp, även om den är ”bra” eller ”dålig”. Men det är ännu värre när någon ”gubbe” ska kommentera ens kropp. Det känns äckligt, säger hon.
Hon började träna styrkelyftning så tidigt som i tolvårsåldern och redan då började beteendena riktas mot henne.
– När man är så ung så förstår man inte vad det handlar om. Det kunde vara en man som var lite för nära och stod bakom en och höll på ens höfter när man gjorde benböj och sådana saker. Det är inte förrän jag blivit äldre som jag förstått hur fel det var, säger Evelina.
Under de yngre tonåren så var det inte så lätt att säga ifrån, berättar hon. Hon kände obehag och valde att ändra sin klädstil för att slippa undan de obehagliga kommentarerna och blickarna.
– Ett tag kände jag mig lite rädd när jag gick till gymmet och jag klädde mig i pösigare kläder. Jag tog inte träningslinnet utan tog en tröja istället. Ett tag började jag träna med min storasyster.
Under en stor del av de sex år som förflutit sedan hon började träna och vistas i gymmiljöer, har hon valt att på olika sätt begränsa sig.
– Såklart blir det en begränsning. Oftast känner jag mig obekväm. Jag måste alltid vara lite på min vakt. Jag väljer att inte vara ensam med någon man till exempel när jag ska stretcha.
Hur känns det att begränsa sig så?– Under de senaste åren har jag försökt att inte bli begränsad. Jag kan stå upp för mig mer på sistone. Man är inte lika osäker och rädd som man var för tre år sedan, när man var femton år.
Två av hennes kompisar blev tillsagda av sina föräldrar att de inte fick gå och träna på gymmet längre. De fick var sitt hemmagym. Orsaken är det de unga tjejerna utsätts för i gymmiljön. Men Evelina har valt att stå på sig och fortsätter gå och träna.
– Jag säger ifrån på senare år och oftast blir männens reaktion att de går i försvar. ”Här menar man bara väl” och ”Får man inte ens ge en kvinna en komplimang längre”, är vanliga kommentarer. Och jag tror att många inte heller vet vart gränsen går. Men andra vet ju såklart att det de gör är fel. Tittar, säger något, rör eller ska hjälpa, säger Evelina.
– Vissa har blivit för rädda och obekväma, som också så klart är en helt naturlig reaktion. De har slutat träna, medans jag mer blir arg och envis: ”Jävlar de ska inte få mig att sluta träna”.
Evelina anser att det är ett samhällsproblem och välkomnar Metoo-kampanjen. Hon menar att objektifieringen och sexualiseringen av flickor och kvinnors kroppar genomsyrar hela samhället, men allra tydligast blir det på gymmet.
– Den här synen på flickors och kvinnors kroppar, att det är något för alla. Att det är tillgängligt för alla. Många ser det som en självklarhet att se och jämföra och bedöma kvinnors kroppar. I grund och botten blir det knullbar och icke knullbar. Icke knullbar blir ju då överviktig, högljudd, osminkad och motsatsen är på den andra skalan.
Vid två tillfällen har Evelina också sagt till personal på gymmen när någon man uppträtt extra närgånget. För ett par år sedan var hon ensam med en man på kvällstid och när hon förflyttade sig mellan gymmets rum så följde en man efter, ända till omklädningsrummet.
Den andra gången hon känt sig så obekväm att hon kontaktat personal på ett gym var helt nyligen. På väg till ett pass som hon var försenad till så greppade en man tag i henne.
– Han säger: ”Vilken fin kropp, vilka fina bröst” och börjar ta på mig. På armarna först men sedan ner över kroppen. Då blev jag så chockad att jag bara gick på passet. Men efteråt så gick jag och sa till personalen vad som hade hänt. De försökte leta efter killen. Men han var ju självklart inte kvar. Det var ju en timme senare.
Hon är noga med att betona att hon inte vill peka ut något av samhällets gym som sämre eller bättre än något annat. Problemet är mer övergripande än så, enligt Evelina.
– Jag skulle inte säga att det är just de här gymmen i sig som är hela problemet. Men det är ju ett strukturellt problem, det är ett samhällsproblem. Det handlar ju om att alla har ett eget ansvar, individansvar. Gymmen kan ju inte ta ansvar för alla som går och tränar där.