Gatukökets grundare Ernfrid ”Empe” Fastberg kom till Kiruna i mitten av 1930-talet.
– Jag brukar säga att han har en fantastisk historia. Han föddes 1896 i Sala och efter att ha varit både sjöman och luffare fick han lungsot. På den tiden var det många som dog av sjukdomen men han klarade sig, berättar Empes son Roland Fastberg .
Empe tog sig till Norrland för att lindra sin lungsot i den rena luften och för sitt fiskeintresses skull. Det var en driftig man som startade upp både tidningskiosk och fiskaffär samtidigt med korvförsäljningen.
– Han gick med en korvlåda på magen som man gjorde förr. Han sålde så bra att han byggde en kiosk i masonit som han senare förbättrade.
Korvkiosken låg på hörnet Hjalmar Lundbomsvägen-Arent Grapegatan.
– Han sa att kvinnor inte köpte varmkorv. De skickade fram männen. Den gamla kiosken var kul för efter dansen i parken blev det jättelånga köer. Det har fortsatt i den nya kiosken att folk kommer när de har varit på krogen.
Snart startade Empe en glassfabrik också. Han tillverkade mjukglass som han höll kall genom att såga upp stora isblock ur Luossajärvi på vintern som han drog upp till familjens hus där de förvarades i ett förråd tillsammans med sågspån för att hållas nedkylda.
– Jag var där och hackade jag också. Hela familjen arbetade. Jag och min syster Ingalill stod och rullade glasspinnar i choklad och slog in i papper. Det var roligt. Jag hade fri uppfostran kan man säga för mina föräldrar jobbade ju hela tiden. Jag fick köra ut glasspinnar med moped. För mig var det spännande.
Empe arbetade i sin kiosk ända tills han blev 84 år gammal. Då tog Roland över.
– Den där kiosken var så gammal. Men det fanns en tidningskiosk i närheten och varje gång jag handlade där brukade jag fråga om jag fick köpa den. Till slut fick jag det. Jag jobbade på LKAB men på semestern byggde jag om tidningskiosken till gatukök.
Roland har många fina minnen från sin far.
– Han brukade göra så att han skar upp den mat som blev över och lade i plastpåsar som han frös in. Sedan kom det A-lagare och då fick de en påse med mat. Han hade själv varit fattig och försökte hjälpa dem så gott han kunde.
Då som nu kom människor till kiosken även av sociala skäl.
– Jag minns att det alltid låg en massa klockor i kassan som folk lämnat i pant för att ha råd att gå på dans. Pappa lånade ut pengar till dem. Han hade slipsar också för man fick inte komma in på dansen utan slips. Han var en otroligt positiv och snäll person, berättar Roland Fastberg.