Dagen firades i Riga. Sambon hade tittat på olika aktiviteter och var förtjust över att det var en KHL-match under vistelsen. Jag vet också hur man googlar och hittade baletten Törnrosa.
”Vi” bestämde att en tre timmar lång föreställning på Lettlands Nationalopera var det roligaste valet.
Vi hade även bokat bord på en av vad som verkade vara en av de bättre restaurangerna. När jag tittade på menyn hemma innan resan konstaterade jag att köttet borde vara så mört att man kunde äta med sked eftersom 100 gram kostade drygt 700 kronor. Sambon tittade också på menyn innan och sa att det fanns en pastarätt som såg spännande (billig) ut.
Jag har aldrig haft någon ålderskris, även om jag ibland undrar vad som hände med livet. Varje födelsedag är så mycket bättre än alternativet. Däremot har insikten att man varje dag kommer närmare döden än dagen man föddes kommit smygande. De stolpar jag haft första delen av livet har passerat som utbildning, jobb och jag har fått barn. Inte bara ett utan tre.
Nu ligger oron för hur pensionen kommer att se ut istället för tankar kring att någonsin få en tillsvidaretjänst. Dessutom kom min ingång till medelåldern konkret som ett brev på posten med kallelse till mammografi och hälsokontroll.
Jag tänker ibland på en artikel jag skrev för några månader sedan. Om en död person som låg kvar på bårhuset i tre månader. Inte saknad utan glömd. Även av byråkratin.
Att efter sin död sluta som en sanitär olägenhet, då kroppen blev ett arbetsmiljöproblem på bårhuset på grund av lukten. Det var så ovärdigt.
Nu väntar julen. Samtidigt som julhetsen och den outtalade tävlingen om vem som har det mysigast och pyssligast pågår, är det en av de mest påtagliga storhelger för de som inte har någon nära, eller någon som bryr sig.
När jag var liten besökte vi alltid min mormors mor och morfars far på julafton. Jag kommer ihåg ljudet av tystnaden man möttes av när man klev in. Den verkade sitta i väggarna, och bröts av pendeln från en klocka.
De på en annan ort, ibland kom vi hem till Kalle Anka, andra jular inte. Jag ville absolut inte följa med. Ingen tyckte nog att de besöken var roliga. Men vem skulle annars åka? Tänker jag på idag, som vuxen.
Jag upplever att jaget tar allt större plats i samhället. Att allt fler utgår enbart ifrån sig själv och vad de tycker är roligt. Och att det har blivit en rättighet att slippa det som är trist och obekvämt. Oavsett vad det handlar om så är andras tid mindre viktig än den egna.
Att se föräldrar och far- eller morföräldrar förvandlas från fullt fungerande personer till att bli sjuka eller gamla är jobbigt. Man kanske inte vill hälsa på för att man vill behålla bilden av hur de var förut. Alla sina minnen man inte vill förstöra.
Idag kanske man lever med barn som bor hemma. Man orkar åka och hälsa på dem ifall de har flyttat. Men det kan faktiskt komma en dag då man själv är beroende av att andra gör saker som inte alltid är roliga.
Jag har funderat över varför så många verkar glömma att vi alla går samma väg och där det bara finns ett slut. Och hur man vill att den egna ålderdomen ska se ut.
Låt oss lägga en tanke på om det finns någon som skulle uppskatta ett julkort. Kanske lägga en minut på ett kollage med bilder. Man kan fixa det direkt i telefonen, färdigt med porto och man behöver inte ens gå till brevlådan.
En liten sak för dig kan betyda mycket för någon annan.