Namn: Doris Paavo. Ålder: 74 år. Ort: Kiruna.
Vi fick en ögonblicklig ömsesidig kontakt och jag bara älskade dem från första stund. Zainab och Mohammed är som mina barn, och jag känner ingen skillnad mellan dem och min son. De flydde hit från Yemen, har ingen här och deras familjer bor kvar.
Jag träffade dem i oktober 2015 när jag var volontär på ett språkcafé och paret var där. De var så öppna, positiva och ville så gärna komma in i samhället, få vänner och lära sig språket.
Hon var gravid och de skulle få barn i november och jag undrade om de hade någon mormor eller farmor till barnet, och det hade de inte. Jag sa att jag var ledig om de ville ha en. Jag har massor av tid och massor av kärlek att ge. Jag tänkte inte ens. Det var så självklart att jag ville ta chansen.
När de sa ja gick jag och köpte garn och stickade en kofta till bebisen. De visste att det var en flicka som skulle heta Lara. Koftan skulle vara färdig när de kom hem från BB.
Mitt enda barnbarn bor i Danmark och under fyra månader var jag farmor även åt Lara, men jag var redan det och ville kallas mommo. Då blev det så. Lara har blivit fyra år och nu har jag blivit mormor igen till Elias som är nio veckor.
Så mycket kärlek och upplevelser jag har fått. Vi ses flera gånger i veckan och varje söndag är Lara här. Vi hittar på vad som helst. Det var så underbart en dag när jag gick med henne till dagis. Då sa hon "jag älskar mommo" och så fick jag en bamsekram.
Min son har bott 25 år i Danmark och är gift med en danska. Han har alltid känt sig otrygg med att han inte är nära mig om det skulle hända något. Han har träffat dem och är jätteglad för att jag har någon.
Det ger så mycket och jag önskar att fler skulle våga ta till sig människor och bjuda till. Jag har sagt att flyttar ni härifrån så flyttar jag med. De har blivit min familj och vi finns alltid där för varandra.