I väntan på fredag kväll.
Det var tio år sedan de var ett gäng som drog igång festivalen i Karesuando. De ville fylla hålet efter marknaden som alltid var sista helgen i juli. Nu kör de sjunde upplagan av Dansklacken på dosan.
– Vi drog igång för att inte byn skulle dö ut. Det här är folkets festival. Nu känns det bra här på området, det känns mysigt. Det är den känslan vi alltid eftersträvat, att det ska vara en byafestival, säger Patrik Tuoremaa, som varit med sedan starten.
De har sålt 250 förköpsbiljetter, trots att de bara hade en artist klar i slutet av juni.
Förutom 2018 då man storsatsade med artister som Kapten Röd, så har de alltid satsat på lokala artister.
Blev det för stort 2018?
– Allting har varit kul. Men det folk vi drar är från Kautokeino, finska sidan och härifrån. De stora artisterna drar inte fler folk än de små, berättar Lars-Göran Marainen.
2018 gick de minus, bland annat på grund av dyra flygbiljetter till artister söderifrån. Nu är de tillbaka till rötterna.
– Det finns musik för alla. Vi vill ha med det tornedalska och det samiska, vi vill att alla ska känna sig hemma. Vi gör det för alla de som bor här, berättar Patrik Tuoremaa, och tillägger:
– Det är 350 dagar av ångest, men nu känns det bara svinkul!
Det syns på de fyra styrelsemedlemmarna att de är nöjda där de sitter i tältet som Jukkasjärvi hembygdsförening sponsrar med. De hade en sämre ekonomisk utgångspunkt i år än vad de någonsin haft. Men bygdens företagare har ställt upp, och i slutet av juni blev det klart att de fick pengar från Kiruna kommun. Förutom Bernt Mikkel Haglund så har de bokat alla artister under den här månaden. Fredrik Hangasjärvi och Heidi Haapasaari, och Johan Airijoki är några exempel. Ingá Máiiá Blind, från Karesuando, är en annan.
– Folk kommer alltid och tackar efteråt och säger att det här är det bästa de varit med om. Det är det som gör att vi fortsätter, säger Lars-Göran Marainen.
För den som inte vet så var Dosan en träffpunkt där det ofta arrangerades dans och där man träffade varandra. Men nu är större delen av byggnaden riven. Arrangörerna hoppas att kommunen en dag kommer satsa på en ny samlingslokal för dans- och musikarrangemang.
Vi möter Andreas Månsson, Elin Hedman och sonen Nils-Kuno utanför matvarubutiken i Karesuando. De hälsar på Elins mamma, och resten av släkten.
– Det betyder att det är roligare att hälsa på, folk samlas. Dessutom sammanfaller den med hjortronperioden, berättar Elin Hedman.
Under lördagen arrangeras den populära lassokastningen. Folk ringer och frågar om de får komma och testa banan redan under fredagen. Men de får vänta, säger arrangörerna. Vinsten, ett ton renfoder, lockar många från grannländerna också.
– Ett ton renfoder, det kan de ju prova locka folk med på PDOL, säger Patrik Tuoremaa.
Scenen står redo för bland andra Kevin Boine, Johan Airijoki och Karesuandos egna Ingá Máiiá Blind.
Ryktena i byn går att det här är sista gången de kör Dansklacken, men hela styrelsen dementerar det.
– Det var lite skönt faktiskt med paus under pandemin, vi var less och trötta. Det kommer till en gräns när inte klappen på axeln räcker. Men nu är vi taggade och det känns bara kul, vi gör det för folket berättar Patrik Tuoremaa.
Hur ser ni på framtiden?
– Det känns bra, den energin som är nu. Det är kul att se ungdomarnas engagemang också, det bådar gott för framtiden, säger Lars Göran Marainen.