Sonen ord:
När jag skriver detta var det 81 timmar sedan min mamma sa till min pappa att hon skulle ta ut hunden på den sedvanliga morgonpromenaden. Hon gick förbi knuten och sedan vet vi inget mer. Min mamma försvann.
Det är vanligt att äldre försvinner. Samtidigt som min mamma försvann, saknas även en 75-årig kvinna i en annan del av Sverige. Så inget oväntat rent statistiskt, men fortfarande oväntat för oss anhöriga. I mammas handväska hemma ligger en mobiltelefon med en spårningsapp som skulle hjälpa oss hitta henne om hon kom bort. Men det hade hittills aldrig hänt, min mamma tog alltid korta promenader på kända vägar och vi hade aldrig behövt leta efter henne - hon hade alltid tidigare kommit hem som väntat. Tills den här dagen, då inget blev som väntat.
Vårt liv förbyttes från vardagliga sysslor till en virvelvind av omväxlande hopp, förtvivlan, ilska, tacksamhet och sorg. Hopp när polishundarna dyker upp; hopp när helikoptrarna dyker upp; hopp om att varje förändring ska göra att hon kan hittas. Hoppet växlar till förtvivlan när inget ger resultat och förtvivlan blir lätt känslor av ilska – varför fungerar inget? Varför kan ingen berätta vad som har hänt min mamma?
Sökandet efter en försvunnen älskad anhörig är naturligtvis fruktansvärt jobbig tid för oss anhöriga, samtidigt som de här dagarna har haft många ljusglimtar. Vi är otroligt tacksamma för alla de personer från polis, fjällräddning och hemvärn som gör allt för att min mamma ska hittas. Varje person, hund, helikopter och fyrhjuling som vi ser ger oss en gnutta hopp och stor tacksamhet. Vi är tacksamma för det samhället gör, och inte minst vad alla dessa individer som arbetar i samhällets tjänst gör för oss!
Min mamma är försvunnen i byn Kirnujärvi - en avlägset belägen by som verkligen gör skäl för ordet “glesbygd”. Mitt finaste ögonblick så här långt var när jag såg hur många personer som anslöt till sökandet via “Missing People”, inte tio personer som jag befarade med tanke på byns läge, utan tillräckligt många för att utgöra en hel fotbollsturnering. Människor som i många fall bilade i timmar bara för att nå platsen, för att sedan kämpa i snåriga myrmarker i många timmar för att hjälpa till i sökinsatsen. Helt fantastiskt att se detta - tack till er alla!
Sökningen pågår, vi vet inte hur det här kommer att sluta. Vi hoppas och vi befarar, som alla anhöriga till försvunna människor gör. Vi är inte unika, människor som försvinner saknas självklart av anhöriga som känner likadant som vi. Vi är makar, makor, söner, döttrar, barnbarn, mammor, pappor, farföräldrar, morföräldrar, kusiner och vänner. Som alla hoppas och befarar tills vi får veta. Som alla är tacksamma för det stöd vi får.
Morgan Johansson
Son till en försvunnen mamma