Jag har alltid varit en sökare. Sökt kickar, varit rastlös. Så det blev väldigt hårt där ett tag. Det var en spiral av missbruk, fängelse och tvångsvård under många, många år. Missbruket började i högstadiet och höll på fram till sommaren 1988, när seglings VM var i Luleå. Efter det bestämde jag mig. Det fick vara slut på drickandet. Jag var 36 år och hade nått min personliga botten. Det handlar om att välja mellan att leva och dö. Och då inte bara säga det med munnen utan verkligen mena det av hela sitt hjärta.
Missbruk är inget man kan behandla bort tänker jag. Det går inte att behandla bort en vilja att supa som jag gjorde. Det är ett val man gör. Precis som man väljer att sluta. Men lätt är det inte. Det stora jobbet börjar ju när man bestämmer sig för att sluta. Det är då du måste ta tag i havererade relationer, boende, Kronofogden. Som tur var hade jag min fru Karin vid min sida. Hon stöttade mig, och gör det ännu. Dessutom har jag funnit personlig läkning och hjälp till självhjälp genom att hjälpa andra ur sina missbruk. I 23 år har jag jobbat med det. Många av dem jag möter här på vårt rehabiliteringscenter är sådana jag en gång i tiden söp med. Så, på något vis blir man ju en vandrande reklampelare som bevisar att det går att bryta. Det här känns som mitt kall och är mer än ett jobb, det är en livsstil. Jag skulle kunna gå i döden för dem som är här.