De flesta minns honom nog främst som fotbollsspelare där det blev 32 A-lagssäsonger. Bland annat spelade Örjan Pääjärvi med IFK Luleå när laget klarade oavgjort (2-2) mot Arsenal i en träningsmatch på Skogsvallen 1989. I motståndarlaget fanns spelare som Tony Adams och Paul Merson och han fick landslagsmannen David Rocastle på sin lott.
– Jag var ju vänsterback i IFK Luleå då. Att möta Arsenal var ju stort. Det är ju en av världens bästa klubbar som precis hade vunnit ligan. Jag fick bland annat en armbåge av Paul Merson i en nickduell så jag fick en riktig blåklocka som minne från matchen, säger han och ler.
Han behåller kontakten med fotbollen genom tränarsysslan i Ohtanajärvi/Aapua. I yrkeslivet har det däremot blivit…en kovändning.
Han växte upp i Kassa där hans mor och far hade ett jordbruk med ett 20-tal kor. 1995, ett år efter inträdet i EU, såldes korna och ljusen i ladugården släcktes. Örjan Pääjärvi hade slagit sig ned i Lakafors utanför Piteå där han och hustrun Cecilia hade köpt en gård. Men längtan hem till Tornedalen fanns där och 2004 flyttade familjen till Pajala. Två år senare gick flyttlasset till hemplatsen i Kassa där Örjan har vuxit upp.
– Vi åkte genom Kassa och Cecilia reagerade på att det fanns ett par tomma gårdar. Hon sa ”vi borde kanske flytta hit” och då fick jag ju ett klartecken, säger han.
I våras gjorde han verklighet av en dröm. Han städade upp i ladugården som hade stått tom sedan 1995. I maj vandrade tio fina fjällkor in genom dörrarna och den 12 september tog han emot mjölkbilen för den första leveransen.
– Det var häftigt. Givetvis gick tankarna till farsan också, säger han.
Från ett ordnat vaktmästarjobb i kommunen är han nu istället bonde på heltid. Vid sjutiden varje morgon går han ut i ladugården för att mjölka och på eftermiddagen upprepas samma procedur. Och det här gör han sju dagar i veckan.
När vi har druckit av kokkaffet och ätit av den egentillverkade kaffeosten tar vi på oss stövlarna och går ut i ladugården. I en av hagarna utanför går familjens häst. Med ett stort fång hö framförs sig ser han ut att trivas med tillvaron. Korna vänder på huvudet när Örjan Pääjärvi kliver in i värmen.
– Det är en skön känsla att komma in i ladugården nu när det är djur här igen. Varje ko har sin egen personlighet och man ser att de tycker om när jag kommer, säger han och går fram till en av korna som han stryker lite över sidan.
Samtidigt som många väljer att sluta med mjölkkor går 48-årige Örjan Pääjärvi motsatt väg.
– Visst har jag tänkt på det. Men jag tror att det jag nu gör det vill många andra i min generation också göra. Jag tror att många skulle vilja bo på landet och ha en gård och ha lite djur, säger han.
Han tar fram en raka och drar ned lite skit i gödselrännan. Det är föga glamoröst men han känner att han har träffat rätt i den här satsningen. Åtminstone känslomässigt.
– Jag hoppas också att det ska gå att leva på. Jag ska prova i några år. Om man inte behöver så stora investeringar och inte har så stora utgifter för att tillfredsställa sina egna behov. Man får skippa de där Thailandsresorna och de bitarna, säger han.
Han gör även det här för sina barn. Så att de ska få uppleva en bit av det han kallar det riktiga livet.
– Man hakar på så många trender men till vilken nytta egentligen. Unga människor sitter och följer andras liv på internet. Jag måste ju ta hand om de här djuren annars dör de. Det är på riktigt. Det är inte att sitta och blogga och få en massa annonser som man sedan ska livnära sig på, säger han.
Sedan stänger han fodergrindarna. Då tvingas korna backa lite och då hamnar skiten direkt ner i rännan istället för att landa bland spånet.
Samtalet fortsätter att kretsa kring det riktiga livet:
– Det händer så mycket på internet. Man kan lätt slukas upp och leva sitt liv där med att se hur andra lever. Andra kanske gör det här och man tittar på det men man gör det inte själv. Det är lite sjukt. Hade jag satt en filmkamera på huvudet och sänt så hade jag kanske fått mer än vad jag får för mjölken. Det är kanske så. Det är helt sjukt tycker jag.
Sedan går tanken till hans far.
– Han hade gillat det här men hade jag sagt fjällkor till farsan hade han sågat mig helt. Han hade sagt ”ei se kannate”, säger Örjan Pääjärvi och garvar.
Han funderar kort när han får frågan vilken yrkestitel som han skulle ge sig själv:
– På farsans gravsten står det hemmansägare. Kanske jag skulle kunna ta det också. Det är helt okej tycker jag. Det är inte så stort och inte så vräkigt. Hemmansägare är ganska fint tycker jag. Jordnära, säger han med lugn röst.
Sedan släcker han ljuset och stänger ladugårdsdörren bakom sig. Ute på gårdsplanen håller hans mamma på att sopa bort snön från bilen.
– Superkvinnan. Jag får ovärderlig hjälp av henne. Hon har ju hållit på med det här i hela sitt liv och rycker in när det kniper, berättar han.
Med byn Kassa i backspegeln och doften av kor och ladugård i kläderna fortsätter tankarna. Tankarna runt det riktiga livet.