Det där med inledningar är svårt. De säger att universum föddes ur Big Bang, men hur började Big Bang? Fram tills nu har Luleå dragit nytta av sina matchstarter, att det här laget knappt kan förlora när det gör första målet vet ni.
I dag gjorde Färjestad både första och andra målet. Luleå förlorade.
Konsekvens följer orsak – men vad är egentligen orsaken?
Alternativ förklaring: Hade inte Lukas Kilström och Daniel Gunnarsson förlorat varsin närkamp mot samma spelare ute vid sargen så hade Färjestad aldrig lyckats kontrollera pucken i Luleås zon, man hade aldrig fått iväg det där trånga skottet som Gustafsson lämnade retur på och pucken hade varit i neutral zon istället för i Anders Bastiansens trygga famn .
Hade inte Daniel Mannberg missat sin markering hade inte Anders Bastiansen kunnat göra 1-0.Alternativ förklaring: Visst. Men å andra sidan – hade inte Pavel Skrbek missat en i stort sett stillastående puck uppe vid offensiv blå hade Färjestad aldrig fått kontringen som skapade målet. Och föll inte Olausson väldigt, väldigt lätt?
Hade inte domarna missat Chris Lees crosschecking i ryggen på Niklas Olausson hade han inte fått stå så fri vid 2–0.I kraft av två Luleåutvisningar – onödiga, löjliga utvisningar – tog Färjestad tag i matchen. Hemmalaget gjorde kanske sin bästa period i semifinalserien, tryckte fast Luleås backar i egen zon och skapade den där tidsbristen som är så nödvändig mot Luleå.
Färjestads spelare åkte mer skridskor, spelade snabbare och hade större desperation att trycka till med i närkamperna.
Målen var inte nödvändigtvis ett resultat av just det – ändå var de helt logiska. Precis lika logiskt som Luleås reducering.
Sanningen är att Färjestad var bättre på det mesta i första perioden.Det är inte så konstigt, de vet att läskiga saker händer när Klasen – eller "Skuggan", på sin tid – har pucken under kontroll och blicken in mot banan.
Det där är både Luleås förbannelse och välsignelse.
Det händer att det blir för mycket Klasen, att han ställer sig med pucken vid tekningscirkeln och letar, letar, letar…medan motståndarna murar kött framför eget mål. Han har blivit bättre på att leta egna avslut, bättre på att själv ta initiativ inåt i banan, men stundtals fastnar han i den gamla fällan.
När Luleå fick sitt första powerplay i andra perioden dröjde det inte länge förrän jag satt och klagade på pressläktaren. Klasen stal all puck för Olausson – meningen med att ha två spelgenier på isen samtidigt är att de ska samarbeta, inte konkurrera – och spelet i numerärt överläge blev precis så statiskt som det varit under grundserien.
När Linus Klasen får tag i pucken påminner det oss gamla uvar om när Stefan "Skuggan" Nilsson var som bäst. Motståndarbackarna slänger ut klubban, petar lite halvhjärtat – men vågar inte kliva på den lille magikern fullt ut. Då: Pucken till Olausson, en snabb rörelse av Chris Abbott framför mål, en lucka till Persson på bortre stolpen och en blixt in rakt in i fontanellen på en match som såg rätt död ut.Nu räckte det inte just i dag, inte just den här kvällen. Bortaspelarna var lite för bekväma, hemmaspelarna lite för desperata och periodstarterna fortsatte gäcka Luleå. Det går inte att dela ut två mot ett-lägen mot ett Färjestad i den här formen som Luleå gjorde i början av tredje, då kommer man att bli straffad. Det positiva är att Luleå skapade lägen under hela matchen, att det med lite högre intensitet borde ha blivit ett par mål till, att det inte var den fullständiga avklädning som 4–1 kan antyda.
Det här var ingen flodvåg som sköljde bort allt finalhopp – det var bara en hink med kallvatten i ansiktet på ett lag som såg ut att behöva det.Nu är Färjestad här, det riktiga Färjestad, det smarta och skickliga Färjestad som vi vant oss vid att se i slutspel.
Luleå har fortfarande två segrar kvar till final.
Om spelarna inte drunknar i den där vattenhinken ska det inte vara några problem.