I Norrbotten bor cirka 249.000 människor och befolkningen är mansdominerad. Det är över fyratusen mer män än kvinnor i länet och kvinnor flyttar från glesbygdskommuner till städer. Det är ett faktum som bland annat lyfts upp i utredningen "Män och jämställdhet" som presenterades för jämställdhetsministern Maria Arnholm i början av året. Ett tonläge i debatten har varit att viljan att flytta från glesbygd ses som positivt och att männen som stannar kvar gör indirekt ”fel”. Men om männen inte stannat kvar skulle befolkningsunderlaget för kommunerna skulle vara än mer dystert skriver författarna i utredningen.
Daniel Lindström, 38, är en av dem som är glesbygden och sin hemort trogen. Han trivs i byn Karesuando i östra Kiruna kommun som har 339 invånare. Han jobbar med administration för ett norskt företag – ett arbete han kan sköta hemifrån.
– Men skulle man inte haft jobb så hade jag ju flyttat. Många av killarna som är kvar håller på med renskötsel.
Daniel Lidström säger att fler kvinnor än män lämnat bygden för att studera eller jobba. Någon större skillnad mellan männen och kvinnorna som bor kvar på orten vad gäller till exempelvis intressen eller levnadssätt ser inte Daniel Lidström, även om det är en fråga han inte funderat närmare på. Friluftsliv, jakt och fiske är för många en livsstil i Karesuando och det tror Daniel Lidström gäller båda könen. När NSD träffar Daniel Lidström håller han på att tanka en fyrhjuling försedd med bandmatta på macken mitt i byn. Fyrhjulingen tar sig fram som en skoter på snön. Han skojar och säger att fordonet kan ses som manligt.
Kopplingen mellan man och maskiner som något manligt är inte tagen ur luften. I ”Män och jämställdhet” pekas det på att män på landsbygden ofta sammankopplas med idéer om att vara ”macho” och ägna sig åt aktiviteter som kräver stora maskiner. Manligt i glesbygden förknippas med kroppslig stryka – medan män i städer kopplas i större utsträckning ihop med ekonomisk och politisk makt.
Pia Eliasson är en Karesuandobo som veckopendlar till jobbet i Kiruna som tullsamordnare vid LKAB. Hon tror att föreställningar om manligt och kvinnligt – samt hur könen ska bete sig är mer omoderna i mindre kommuner ”eftersom utvecklingen går långsammare”.
Själv är Pia Eliasson en så kallad hemvändare. Hon flyttade från Norrbotten och Kiruna kommun första gången 1976, precis som många av hennes jämnåriga kvinnliga kompisar. Det var vanligare att männen stannade kvar på orten - de fick lättare jobb inom traditionella mansdominerande näringar eller övertog familjens jordbruk.
– Då kändes det som att det inte fanns något val till att flytta om man ville ha ett jobb, det fanns inga alternativ, berättar hon.
Det var vårvintern som fick henne tillbaka till norr och efter jobb ibland annat Abisko och Kiruna fick hon jobb i Karesuando.
Hon trivs i Kiruna och Karesuando. En stor anledning är frilufslivet och det tror Pia Eliasson att hon har gemensamt med många.
– Fler och fler tjejer tar jaktkort här i byn och många fiskar. Jag tror att vi som bor här är utemänniskor, vi vill vara ute i naturen på vår fritid, säger hon.
– När jag får välja själv åker jag mycket skidor, jag älskar att vara ute, jag var just ute på en skidtur fast det blåste hemskt. Men det var härligt ändå, säger hon.