Klockan är bara just efter 19. I baren har två volontärer det lugnt. I ett bord just utanför öltältet utgör Nils Skum tillsammans med ett sällskap på fem vänner kvällens första gäster och tio meter bort står artisten Sofia Jannok och konverserar med folk på plats.
I ena änden av det 20x30 meter stora (läs: lilla) festivalområdet står Björn med färgburkarna. I andra änden står scenen varifrån Björn, även känd under artistnamnet "Kapten Röd", om fem timmar ska få besökarnas klackar att dansa här på Dosan i Karesuando.
Passagen till logen sker rakt igenom festivalområdet. Det är inga backstage ingångar eller mystiska artisttransporter bakom skuggade bilrutor.
Dansklacken på Dosan håller igång för 6:e året i rad och lockar folk från nästan hela Norden. Förra året lockade de med artister som Willy Clay band, Raj Raj Band (det klassiska tornedalsbandet som gästade i år igen), Hanna Nutti och Höstorkestern bland andra.
I år har de lockat till sig Kapten Röd. Med en festival med 1 200 besökare på en helg kan man fråga sig: Hur har de råd? Svaret är: Det har de inte - men de lyckas i alla fall.
– I år har Kiruna kommun och Sametinget hållt sig i skymundan. Alla jobbar ideelt, vi lägger inga pengar på tryckt reklam och artisterna kan inte riktigt få den betalning de är vana vid. Men det är många som vill komma hit, säger arrangören Johannes Björkman.
Anledningarna stavas: natur, omgivningarna, ljuset - och (konstigt nog) myggorna.
– I morse fick jag ett sms från Kapten Röd-gänget. De undrade om vi hade mycket myggor. Jag svarade att det inte var så mycket. "Det är inte så mycket". De frågade "Men hur mycket?"
Inför årets Dansklack höjde de ribban för sig själva till 1 500 besökare – på söndagen kan det konstateras att de trots rekordvärmen hamnade på samma siffror i år.
Men när NSD pratar med Björkman vid ett träbord inne i själva Dosan-byggnaden på lördagen innan allt ska dra igång understryker han att det antalet besökare inte är det viktiga.
– Vi gör det här för att vi älskar Karesuando. Vi värnar våra rötter och vill ha kvar det tornedalska och samiska i festivalen. Det är det viktiga, han fortsätter:
– Vi har ju inte ens plats för så mycket mer.
Ni kanske får köra en Woodstock nästan år och dra ut på myrarna?
Björkman slår ut med armarna och säger:
– Det är ju redan Woodstock!