Idag är tullhuset i Karesuando ett företagshotell och fungerar också som turistbyrå. Namnet? ”Eurosuando”. Alldeles intill flyter Muonio älv, och en enkel skylt med EU-flaggans mönster markerar gränsen till Finland. Långtradare dundrar förbi över bron.
– Här sitter en man som inte har arbetat på tre år, säger Svante Puono.
Dagarna ägnar han åt snickerier och bastubyggen. Så här års går det an, men vintertid är det kallt och eländigt.
– Jag är fängslad till händer och fötter. Frisk och arbetsför, men får inte tjäna mer än 25 procent av den lön jag hade när jag slutade.
Det började med beskedet att tullen skulle lägga ner stationen i Karesuando, där Svante Puono hade jobbat sedan 1975. På senare år hade de bara varit två anställda i Karesuando, och när den ena gick i pension beslutade Tullverket att avveckla. Svante Puono var då 60 år gammal. I mitten av juni 2013 fick han ett förslag på avgångsvederlag – ett guldkantat avtal, berättar Svante Puono.
– Våra lönejurister sa: får du det här – ta det direkt.
Han tackade ja, och en hög tjänsteman från Stockholm mötte upp i Kiruna för att skriva under. Två veckor senare arbetade Svante Puono sin sista dag som tulltjänsteman.
I teorin får han fortfarande ta andra jobb, men i praktiken menar han att risken är stor att han råkar tjäna för mycket, och drar på sig skulder. Istället ägnar han sig åt sina snickerier, och till viss del åt sitt uppdrag för kristdemokraterna i kommunfullmäktige. Han beskriver det som att tullstationen var myndigheternas sista utpost i en landsbygd som dränerats på tjänstemän.
– Vi fungerade som polis, tull, socialtjänst. Folk hade ett förtroende för oss. De ringde i frågor om tjuvfiske, tjuvjakt, rattfylleri – men också familjekonflikter.
Svante Puonos berättelse om tullen i tornedalen har flera drag av en gangsterfilm: biljakter i mörkret, smugglare och tulltjänstemän som bedriver spaning på varandra, och direkta hot mot tjänstemännens familjer.
– De körde in på tomten och sa: vi vet att det är här ni bor, och vi vet var era barn går i skola.
Det här var under det så kallade oljerallyt, åren efter Sveriges inträde i EU. Finsk röd dieselolja flödade över gränsen, något som myndigheterna betraktade som smuggling.
– Tjänstemän från skattemyndigheten kom upp och jobbade med oss ett tag, men de blev så förfärade över hur hotfullt det var här – det blev svårt att få dem att komma tillbaka.
De tre sista åren på tullen hade Svante Puono fullt upp med narkotikaärenden, i samarbete med Kirunapolisen.
– När jag slutade skickade jag till Tullverket en tjock lunta med förundersökningar, en halv kasse med genomgångna mobiler, cd-skivor – så jobb fanns det!
Det här är beviset, anser Svante Puono, för att de nedlagda tullstationerna – som en gång i tiden fanns i varenda lilla by i tornedalen – har lämnat ett tomrum efter sig.
– Vi saknar en bevakande myndighet. Det är fritt fram. Det finns ingen – ingen! Närmaste ordningsmakt är två och en halv timme bort – och då är allt redan uppstädat.
Ringer man Kirunas lokalpolisområdeschef Annette Koivuniemi låter det inte riktigt så.
– Det beror på var vi är. Vi sitter ju inte bara i centrala Kiruna, utan vi är rörliga. Visst önskar man att det kunde finnas poliser i varje hörn, men så ser det inte ut. Vi jobbar på ett annat sätt, mer underrättelsebaserat.
Hon säger att samarbetet med Tullverket fortgår även om myndigheten inte längre har personal stationerad i exempelvis Karesuando.
Men Svante Puono tycker att polisbristen i Malmfälten är kännbar.
– Det vi märker är dikeskörda bilar och incidenter i trafiken, och så hör man i efterhand att det var någon som körde rattfull. Det finns inget hinder för att köra onykter. Och så hör man om en omfattande tjuvjakt från fyrhjuling. Men jag har ingen uppfattning om hur utbrett det är. Ingen har koll, för ingen kollar.