Alla partier upplever ibland intern turbulens. Men det finns ett parti som sticker ut – Sverigedemokraterna.
Den gångna mandatperioden har sju av partiets riksdagsledamöter blivit politiska vildar – Anna Hagwall, Pavel Gamov, Margareta Larsson, Hanna Wigh, Mikael Jansson, Jeff Ahl och Olle Felten.
Det innebär att Sverigedemokraterna nu har slagit det föga avundsvärda rekordet i antal riksdagsledamöter som blivit vildar under en mandatperiod.
Den tidigare toppnoteringen stod Ny Demokrati (Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons gamla parti) för under mandatperioden 1991-1994. Då blev fyra ledamöter partilösa.
Nu har alltså SD nästan fördubblat noteringen.
Problemen är dessutom inte isolerade till rikspolitiken. I Dagens Nyheter läser jag att hela 155 kommunpolitiker som valdes in för SD 2014 har blivit politiska vildar.
Inget annat parti är i närheten av samma siffra. Näst flest vildar (54 stycken) har Moderaterna.
Även i Norrbotten har det stormat.
2015 uppdagades det att Sverigedemokraterna i Luleå hade kopierat hela sitt lokala budgetförslag från partikollegorna i Lund. De hade bara bytt ut Lund mot Luleå!
”Det är ju märkligt när de har en heltidsarvoderad politiker. Får man 30000 i månaden kan man kräva mer”, konstaterade helt riktigt Nils Harnesk (S).
Den dåvarande gruppledaren fick efter en tid också lämna uppdraget. Ny gruppledare blev istället Carita Elfving.
Nu visar det sig att Elfving inte längre deltar på några kommunala möten, trots ett generöst gruppledararvode som nyligen höjdes till 34462 kr per månad.
Till detta ska läggas bråken runt SD:s riksdagslista. 4 mars rapporterade NSD om ett kaosartat årsmöte hos SD Norrbotten.
Distriktsordföranden Robert Håkansson, Piteå, talade om att riksdagskandidaten Eric Palmqvist, Gällivare, gått bakom ryggen på honom.
Hittills har avhoppen, stöket och bråken inte påverkat Sverigedemokraternas opinionssiffror.
I opinionsmätningarna ligger partiet stadigt runt 16-18 procent. Men det är svårt att tro att partiet kan tåla hur många avhopp och vildar som helst – i synnerhet när det blivit ökad konkurrens på högerkanten från utbrytarpartiet Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling.
Det finns en gräns för hur mycket SD kan stöka och röra om i grytan.
I slutändan föredrar de flesta väljare ändå stabilitet och att det råder en viss ordning och reda i lokal- och rikspolitiken.