Johanna Hövenmark har svårt att slappna av "coacherna ropar hela tiden" så hon påminner sig själv på ett tydligt sätt.
Vi börjar direkt med vad som hände sen. Det vill säga efter ett antal år av disciplin och hård träning i dojon hos Luleå karateklubb. VM i Ashihara Karate i Japan på hösten 2023. Johanna Hövenmark vann två matcher för att sedan förlora finalen mot en japanska i karatens vagga.
Vi återkommer till dramatiken under VM. För det började med helt andra målbilder.
I nutid befinner vi oss på ett av Luleås gym. Här kör fortfarande Johanna Hövenmark, 48, sina styrkepass varvat med karateträning i Luleå och i Boden. Åtta år har gått sedan motivationen för löpning och skidåkning försvann.
– Det var förvirrande, lindrigt sagt. Jag visste först inte riktigt hur jag skulle hantera läget, helt nytt för mig. Men jag visste också snabbt att jag måste hitta någonting annat, berättar hon – och avslöjar samtidigt att kampsport länge funnits där, i bakhuvudet.
– Kampsport hade alltid intresserat mig, precis som hård träning. Jag hade sprungit Lidingöloppet, Stockholm maraton, åkt längdskidor sedan barnsben, då hemma i Jokkmokk, och kört på gymmet. Så jag var van med hyfsat hård träning. Och karate visste jag innebar hård träning, bland annat. Men kulturen har också fascinerat mig så även om jag hade ondare i kroppen än någonsin tidigare efter de första passen visste jag att det var det här jag ville göra.
Johanna Hövenmark trycker på under kickträningen med Ronny Gerdin.
Johanna Hövenmark vet mycket väl vilken del av kroppen som måste skyddas extra mycket.
Men. För att hålla disciplinen och för att ge sig in i den nya träningen med målsättningen klar tecknade Johanna Hövenmark ett kontrakt – med sig själv.
– Inte på papper men i mitt huvud. Kampsport är jättesvårt och komplicerat men samtidigt med en enkel premiss, två personer som "slåss" med varandra. Det är det där som intresserat mig och därför satte jag upp ett femårskontrakt. Jag visste att det kommer att ta mig fem år att ta reda på om jag verkligen tycker det här är roligt, så komplicerat är det.
Vad ingick i kontraktet?
– Att jag skulle ägna all tid jag kunde avsätta till träning, utan undantag. Inga genvägar eller försök att slippa undan räknades. Klausulerna var tydliga – och det fanns ingen ut-klausul. Den målbilden var nödvändig för mig. Efter fem år var det möjligt till en omförhandling och att eventuellt då avbryta, men inte innan dess.
Johanna Hövenmark skrattar, skakar lite på huvudet åt sin egen berättelse. Men det brinner i ögonen, passionen lyser igenom. Glädjen över att ha hittat rätt är uppenbar.
– För mig var det inte konstigt egentligen. Och karaten är inte sådan att inte alla kan hålla på. Tvärtom. Men mitt huvud kräver tydliga ramar och mål vilket karaten bygger på. Du graderar eftersom, när du klarat kraven kan du gå till nästa, till nästa färg på bältet. Det är tydligt och fyrkantigt. Träning och examen, träning och examen och så underkänt ibland. Jag avskyr att bli underkänd...
Ashihara är den stil som Johanna Hövenmark utövar. Fullkontaktskarate som går ut på att knocka sin motståndare, vinna på poäng eller via domarbeslut. Viktklasser där Johanna tävlar i tungvikt, och under tävlingar även klassificering från ungdom upp till veteran, som är Johannas klass. Som dock inte har så många tävlingar.
– Jag bestämde mig snabbt att jag även ville tävla. Inte enbart träna för gradering utan jag ville också tävlingsträna. Men, som sagt, det är få kvinnor i veteranklassen. Nästan uteslutande får jag tävla i seniorklass vilket betyder att jag får möta betydligt yngre. I sig lärorikt men det är svårt att vinna när motståndarna är så mycket snabbare.
Johanna Hövenmark ser sitt eget fighting face och rörelser i spegeln under träningspasset i Boden.
Då är vi framme vid VM i Japan för si-så-där sex månader sedan. I karatesportens vagga, med intresse därefter, fick Johanna Hövenmark äntligen tävla på någorlunda lika villkor. Hon hade en fördel, sin vikt på 75 kilo. Det blev en öppen veteranklass, motståndarna vägde mindre.
– Vi blev fyra i veteranklassen, vilket kändes fantastiskt. Att det sedan var motståndare från Japan och Kina kändes stort och lite skrämmande. Jag är alltid otroligt nervös innan matcher och nu var det riktigt fladdrigt. Men min tränare intalade mig att jag skulle klara det, han pratade med mig som du gör till ett barn. Jag var så stressad.
Tydligen fungerade pep-talken eftersom Johanna fick gå en finalmatch efter två segrar av tre i poolen.
– Det var så fint att få tävla under samma förutsättningar. Jag hade aldrig tidigare vunnit en tävlingsmatch och nu vann jag den första på VM. Jag fick in ett knä och vann på knock.
I finalen var matchen ganska jämn och nu kommer vi till det här med domarbedömningen. Enkelt innebär det att det är de fem domarna som avgör vem som vunnit. Då kan det handla om vilken av antagonisterna som varit mest aktiv, men det är tämligen subjektivt här. Kanske inte heller så lätt att döma bort en hemma-atlet, när det kommer till kritan.
– Jag trodde att det skulle gå till förlängning och att jag där skulle ha en chans. Men jag var alldeles för försiktig och det var 3-2 för henne från domarna redan efter första perioden. Jag blev så otroligt ledsen att jag inte fick det till förlängning, jag bara grät tills coacherna tyckte att "nu räcker det, du har vunnit ett VM-silver", och det är sant – det var ju jättebra.
Johanna kan dock inte helt dölja att besvikelsen fortfarande sitter kvar. Rösten darrar och det blir lite blankt i ögonvrån för någon sekund eller två. Men inte mer än så.
– En erfarenhet och ett äventyr. Blir det veteranklass nästa VM vill jag gärna tävla igen om det är möjligt, konstaterar hon.
Johanna Hövenmark kramar om Idun Blixt Månbro efter avslutad träningsfight på mattan.
Nu fortsätter träningen men med ett lite annat fokus än tidigare. Att kombinera tävlingsträning med graderingsträning var inte en helt lyckad kombo. Det blev ohållbart slitsamt och efter VM gick luften ur. Kropp och knopp bromsade.
– Jag var urlakad. Nu har jag fått ett annat träningsprogram som bara bygger på gradering. Det är uppdelat i olika faser där återhämtning är inlagt. Jag behöver träna mer kondition eftersom graderingen pågår under en hel dag med 20 fightingronder som avslut. Sist vacklade jag omkring och var helt slut, det får inte upprepas.
Brunt bälte ska nu omvandlas till brunt med ett streck. Drömmen är svart bälte men det är svårt att uppnå. Målbilden är dock klar.
– Jag vill inte misslyckas. Samtidigt vet jag att jag kommer jag att hålla på med det här även den dag jag är pensionär.
Du vill inte avråda äldre att börja med sporten?
– Nej, tvärtom. Det är allsidigt och fint på alla sätt. Jag har aldrig varit skadad, exempelvis. Det passar alla, ung som äldre.