Svensk socialdemokrati har en unik och uthållig historia i kampen för en kärnvapenfri värld.
På 1960-talet ville Högerpartiet och ÖB ha en svensk atombomb. Men regeringen Erlander drog slutsatsen att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.
Att atombombshotet oroar visar Sifo-undersökningar från 2017 och 2018.
Fler än 4 av 5 svenskar vill att Sverige skriver under kärnvapenförbudet. Så vill också de flesta vetenskapsmän, forskare och fredspristagare.
Kärnvapenstaterna har svikit sina löften att börja avskaffa sina domedagsvapen. Därför har fyra nya kärnvapenstater, alla i konflikt, tillkommit: Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. Nato har också amerikanska kärnvapen utplacerade i Belgien, Holland, Italien, Turkiet och Tyskland samt på örlogsfartyg. För dessa vapen finns, liksom för de ryska, en fullt utbyggd strategi för första användning i Europa.
Risken för en ny kapprustning med kärnvapen i Europa är mycket stor.
Även finansvärlden inser faran. Den Fjärde AP-fonden har rensat bort alla bolag med koppling till kärnvapen, totalt 45 stycken, främst amerikanska, ur sin portfölj.
Att inte ta klar ställning kan tolkas som medgivande. Att vika sig för tomma hot är inte bara förnedrande, det äventyrar vår säkerhet och vårt oberoende.
De borgerliga partierna och SD är negativa till kärnvapenförbudet, de räds osannolika sanktioner från Nato och USA. I stället vill de finna säkerhet under ett radioaktivt ”kärnvapenparaply”!
Vid Sälenkonferensen i januari 2018 underströk Stefan Löfven att ”hotet av ett kärnvapenkrig är det enskilt största hotet mot vår gemensamma överlevnad. Att bygga säkerhet på hot om ömsesidig förstörelse är ohållbart”.
Med tydlig referens till Olof Palme tillade statsministern: ”Vi använder diplomati, internationellt samarbete och förtroendeskapande åtgärder i vårt arbete för fred och gemensam säkerhet”.
Regeringen bör därför snarast tillkännage sin målsättning att Sveriges riksdag ratificerar FN-avtalet om ett förbud mot kärnvapen.
Riksdagsledamöterna har också ett enskilt ansvar. De borde följa kollegerna i finska utrikesutskottet, som i fjol enhälligt uttalade: ”Konventionen om kärnvapenförbud utgör i sig inte ett hot mot icke-spridningsfördraget eller det fullständiga provstoppsavtalet eller mot de internationella förpliktelser som följer med dem. Snarare stöder och kompletterar konventionen de andra avtalen och förpliktelserna.”