Det var den 30 april i år som Marie-Louise Lindh drog i gång Missing people i Norrbotten.
– Jag hade läst om vad organisationen åstadkom i södra Sverige och under vintern funderat över att göra något. Så när en 23-årig man försvann i Luleå gjorde jag slag i saken. Jag ringde till ordföranden och sade att jag ville starta verksamheten i Norrbotten. Sedan lade vi ut en efterlysning på hemsidan med information och signalement och skickade sms till de 250 personer som då var registrerade i skallgångsregistret i Norrbotten. Missing people finns också på Facebook och människor gillade och delade efterlysningen. På 20-30 minuter gjordes över 200 000 delningar.
Nära 400 personer dök upp för att gå skallgång.
– Efter 25 minuter hittade vi 23-åringen.
Ideellt arbete
Marie-Louise Lindh påpekar att ett försvinnande måste vara polisanmält för att Missing people ska starta eftersök och att det är polisen som bestämmer var skallgångskedjan ska arbeta.
– Vi får ett område uppdelat i segment och söker igenom segment för segment. Vi går på en armlängs avstånd från varandra. Det är väldigt effektivt.
Allt arbete i Missing people är ideellt. Marie-Louise Lindh lägger ner väldigt mycket tid och en hel del pengar på till exempel alla resor ut i länet. Efter att organisationen under våren hade hittat delar av Bodenkvinnan Vatchareeya Bangsuans kropp följde en sommar med en anhopning av försvunna gamla runt om i länet.
– Det är två personer som inte är hittade, en kvinna från Kärrbäck och en man från Kiruna. Vi ska återuppta sökandet efter dem till våren.
Vad är det då som driver Marie-Louise Lindh att söka efter försvunna människor?
– Det är något otroligt stort att kunna hjälpa de anhöriga att hitta den försvunna. Det handlar om sorg och tragedi men även om det slutar med att personen i fråga hittas död så är det något positivt. Det innebär ett avslut för de anhöriga. För mig är upplösningen aldrig "hemsk" utan jag får vara med och hitta någons barn, pappa, mamma eller annan anhörig.
Ont om tid
Mellan eftersöken har Marie-Louise Lindh en hel del arbete bland annat med att fylla på förråden med all utrustning som behövs.
– Ibland är det väldigt ont om tid att hitta en person levande och då måste utrustningen vara iordningställd.
Just nu arbetar hon också för att varje norrbottnisk kommun ska få en egen sökgrupp.
– Då kan eftersöken komma i gång snabbare, säger hon.
KERSTIN ANTTILA