Det har regnat i flera veckor. Det är den regnigaste hösten i Norrbotten på år och dar. Kanske den regnigaste någonsin. Så trots att det är oktober är vattnet i Kalixälven högt, flera meter högre än normalt. Det är rena rama vårfloden, enligt de som vet. I forsarna i trakterna kring Bondersbyn, Marieberg och Kamlunge råder strida strömmar i den breda och djupa vattenfåran, som en gång stöptes fram av inlandsisen och som nu rymmer mängder av eftertraktad fisk. Men vattnet har haft en annan viktig funktion än att bidra till mat på bordet åt bybor och sportfiskare. Den skulle hjälpa Sverige hålla stånd mot fiendeland, om fiendeland någon dag tänkte ställa sig på tröskeln. Älven var i högsta grad en del av försvaret och en av anledningarna till Kalixlinjen där 4 000 underjordiska anläggningar varit i beredskap.
Förutom att älven blev ett naturligt hinder för en fiende då broar snabbt kunde brännas och nya specialkonstruerade kunde fällas ut vid behov, så var bergen utkiksposter för ögon utåt vägarna. För på bergen runt byarna spanade man. Fiendens koordinater kunde snabbt plockas fram för att sedan skickas vidare till kartläsare och till sist soldater som sedan bombade granater med en prickskytts precision. De kraftiga smällarna gjorde att blodet forsade ur näsan och öronen tjöt på den som skickade iväg granaten.
Nu ställde sig aldrig fienden på den här tröskeln. Men det har övats inför möjligheten och till byarna skickades unga män från hela Sverige till utposten i Norrbotten. Där ingenting fanns. Förutom älven och bergen och kanske eventuellt någon söt byflicka. På lastbilsflak färdades många av militärerna och väl på plats bereddes de tak över huvuden hos vanliga familjer.
2011 bor det omkring 200 personer i området kring Bondersbyn. Under andra världskriget när de första soldaterna kom var det ungefär dubbelt så många bofasta. Försvaret bidrog till en rejäl befolkningsökning och när militären flyttade in i stugorna och befälen in i kamrarna, flyttade familjerna oftast ut i köket. Sedan satte man igång med att spika ihop baracker som var lätta att flytta och där våningssängarna stod parallellt med varandra genom rummen. I Kalix kommun byggde försvaret totalt 400 baracker åt sina mannar.
Numera har en stor del av försvaret avvecklats. Av de 4 000 anläggningarna har många svetsats igen. Omkring 1 500 är fortfarande hemliga. Var anläggningar ligger och vad som finns i dem kan man mest gissa. Många av anläggningarnas ingångar är dolda bakom skog och lövverk. Ibland kan man naturligtvis stöta på något som kan vara en ingång till en gammal bunker och mer eller mindre varenda gräsbeklädd kulle i området döljer ett militärt skyddsrum. Efter vägarna kan man också skymta stenbumlingar vars funktion är att hindra stridsvagnar från att passera. Men sådant ser bara den som vet var den ska söka med blicken. Ett ammunitionsförråd ligger helt synligt efter en väg. Men vad som finns där inne vet man inte. Det är som det mesta som är otillgängligt, bara den med nyckeln vet.
Vid det gamla Kamlungebatteriet finns en kanon. Den tillverkades 1919 och blev en del av utrustningen på skeppet Gustav V. Till skogsdungen i Kamlunge kom kanonen omkring 1970 och tillhörde Kalixlinjens bakre försvar. Det främre ligger i Siknäs och där finns också en kanon, en dubbelpipig.
Kanonen i Kamlunge har nu tagits över av Viltfarmen och dess ägare Anders Enström som driver ett försvarsmuseum i Marieberg. Trots att han i hela sitt liv rört sig i området och vet det mesta om beredskapstiden så vet han inte allt. Det som är hemligt är hemligt så länge Försvaret vill. Men ibland kan man ana att något finns. Vid ett tillfälle skulle Anders Enström köpa betong. Men det gick inte att få tag i.
– Den var hela tiden slut. Jag fick köpa i Finland, berättar han.
Till slut fick han nys om vem som behövde betong och till vad.
– Det ska finnas ett underjordiskt fältsjukhus. Men jag vet inte var. Någonstans ovanför Morjärv vid Töreälven, berättar han.
På ett av omgivningens berg visar han var eldledarna höll till. De militärer som på bergets utkiksposter hade till uppgift att lokalisera en fiendes frammarsch. Utsikten på berget är slående. Bilvägen nedanför sträcker sig som en orm genom landskapet. Inuti berget finns en 150 meter lång gång. Huvudingången är lättillgänglig men igentäppt. Men det finns en nödutgång, eller nödingång i detta fall, som ligger en bit längre upp över de stenar och skrevor i berget som måste passeras innan man når fram.
En brant trappa leder ner till en mörk korridor och en vägg med ett runt hål i. Hade fel person klivit ner för stegen hade han inte kommit många steg innan han blivit beskjuten av personen på andra sidan det runda hålet. Korridoren leder vidare in till några små, öde rum. Det är förvånansvärt torrt på marken även om det är en fuktig och lite rå luft inuti berget. En trappa går spikrakt upp genom berget mot skyn. Där satt en gång två män på span med utsikt ända till Kalix.
Det är ingen som spanar från berget längre. Någon infanteristyrka rör sig inte över gräskullarna. Ingen artillerisoldat får längre näsblod av kanonens tryckvåg. Just den här oktoberdagen regnar det inte. Men dimman ligger tät och marken är svampig. Anders Enström kör längs vägen som sträcker sig som en orm under berget. Vägen är orörd. Fiendeland har aldrig rört sig längs den. Liksom bron över älven har den aldrig behövts sprängas i luften. Men precis som berget och älven finns under vägen ett naturligt hinder. En bottenlös myr.