Vid åtta års ålder flyttade Benny Laines familj från Nurmasuanto till Kalix. Men än i dag återvänder han för att få vara ute i naturen, fiska och renovera i stugan. Intresset för vandring började på 1990- talet när hans dotter Evelina gick bort och tiden ute längs vägarna blev ett sätt att bearbeta tragedin.
– Det blev ett sorgearbete, jag gick väldigt mycket, ibland flera timmar per dag. Det kändes lite bättre med alla endorfiner i kroppen och det var nog där själva idén föddes, säger Benny Laine.
Den första turen på fots till stugan var 2002. Benny Laine frågade sin nuvarande sambo Anny om hon skulle vilja följa och det gjorde hon. Men det blev den enda vandringen för Anny. Skador längs vägen och otaligt många blåsor gjorde att hon inte kunde genomföra framtida vandringar, hon fick istället ta bilen.
– Jag tror hon hade nio blåser på fötterna under färden, men hon gick ändå hela vägen. Det ska vara en kvinna för att klara av den påfrestningen, själv hade jag nog bara tre stycken.
Även om Benny Laine börjar komma upp i åren har han inga tankar på att sluta vandra och i stället följa med Anny i bilen.
– Jag tror jag har kört 500 gånger till stugan, och varenda gång tycker jag det är tråkigt. Till fots ser du allt som fins runtomkring, alla fina hus och naturfenomen.
Eftersom sträckan tar flera dagar har han med sig en ombyggd cykelvagn där han packar mat, kläder och tältet som han sover i. Totalt väger bagaget ungefär 35 kilo, vilket har gjort att Benny tar landsvägar istället för stigar.
– De är jobbigt med små grusvägar och stigar med all sten och vägarbete, om jag skulle gå längs stigar måste jag ta ryggsäck istället för vagnen. Så det har som blivit min grej att gå längs asfaltsvägarna.
Vandring har sett lite olika ut för Benny. I dag är han 65 och orkar inte gå lika långt som tidigare. Årets vandring blev drygt 25 mil lång, förut gick han ännu längre.
– Jag gick längre när jag var yngre, för typ tio år sen kunde jag gå nästan sju mil per dag, nu för tiden snittar jag fyra. Vägen via Haparanda är 33 mil, och nån gång gick jag in i Finland en bit och då blev det 37 mil. Men nu i år tog jag genvägen.
Benny har dock ett sista ess i rockärmen för att trotsa den stigande åldern.
– För några år fixade jag och min son Anton en rollator och utrustade den med varningsflagga och gummituta. Den ska jag använda min sista vandring.