Familjen tillbringade en natt i en källare för att få sova några timmar under flykten. Valeria och hennes son lyckades få sova på soffan på bild. "Många andra fick ligga på ett kallt stengolv mitt i vintern", säger Valeria Koval.
Den 24 februari 2022 inledde Ryssland sitt invasionskrig mot Ukraina. Valeria Koval från Kiev arbetade som förskollärare och levde ett vanligt liv med sin dåvarande man och deras numera 6-årige son i Kiev när deras liv slogs i spillror.
Det hela började ett par veckor innan kriget nådde Kiev.
– De började att kontrollera larmsirenen för krig med jämna mellanrum. De brukade aldrig göra det innan. Jag minns att vi satt en dag på förskolan alla lärare och vår chef och pratade att nu kanske kriget är här snart. Många var rädda för vad som var på gång, men jag trodde aldrig att det skulle inträffa, säger Valeria Koval.
När kriget till slut nådde Kiev vaknade Valeria upp kring 04-tiden på morgonen av ljudet från bomber och missiler.
– Jag kände ingen panik där och då direkt, det var nog för att det var svårt att förstå vad som var på gång. Men vi packade kläder och våra dokument och hoppade in i bilen för att fly, säger Koval.
Under flykten blev rädslan mer påtaglig för vad som skulle hända.
– Jag var hela tiden rädd för vad som skulle hända min son. På vägen var det olika vägkontroller och det gick aldrig med säkerhet att veta om det var ukrainare eller ryssar som var där. En familj med två små barn från förskolan där jag jobbade blev alla skjutna genom bilen vid en vägkontroll av ryssarna.
Valeria började skriva lappar med kontaktuppgifter till anhöriga ifall att hon skulle dö.
– Jag skrev lappar och på min sons kläder kontaktuppgifter till mina anhöriga ifall att jag skulle dö och någon skulle kunna hjälpa honom att återförenas med andra anhöriga, berättar Koval.
Flykten till Sverige gick via Polen med färja från Gdynia till Karlskrona.
– Min dåvarande man hade anhöriga i Stockholm så det var genom honom vi valde att fly till Sverige, säger Koval.
"Den dagen kriget är över, då vill jag flytta hem", säger Valeria Koval.
När familjen sedan kom till Stockholm blev de hänvisade till Boden och via den vägen hamnade familjen sedan i Kalix. Kvar i Ukraina finns idag Valerias syster, mamma och bror.
– Hade det inte varit för att skydda min son, så hade jag stannat kvar i Ukraina. Jag har kontakt flera gånger i veckan med dem för att höra att alla är okej, säger Koval.
I Kalix har nu familjen fått lugn och ro i tillvaron och Valeria arbetar som lokalvårdare och hennes son går i förskoleklass. Men i framtiden vill hon tillbaka till Ukraina igen.
– Den dagen kriget är över, då vill jag flytta hem, säger Valeria Koval.