Marcus Rönnbäck, Johan Lind och Patrik Westerberg var alla kollegor vid Johannisberg. Alla tre har varit fackligt förtroendevalda.
Sedan en tid arbetar bara Johan Lind kvar.
De är medvetna om bristerna som presenteras i Sekos rapport ”En institution i förfall” där facket nationellt bland annat kräver att grundbemanningen ska ökas, lönerna höjas, att det ska satsas på introduktionsutbildningar och införas ett totalförbud mot klientnära ensamarbete. I rapporten står också att toleransnivån för vad som accepteras av personalen hela tiden ökar.
Och trion instämmer i kritiken och kallar det för kvalitetsbrister – och säger att exempelvis låg bemanning, brister i rutiner (ofta av okunskap) och säkerhetsbrister som exempelvis ensamarbete gäller även Kalix. I ungdomars utskrivningsrapporter framkommer också att ungdomarna själva efterlyser mer delaktighet och möjlighet att påverka.
– Det finns inte möjlighet att ge kvalitativ vård. Det är sorgligt, säger Johan Lind.
Men det finns även en annan bild av deras nuvarande och före detta arbetsplats. De håller fram kollegial sammanhållning, brinnande intresse och ett kall att hjälpa ungdomar. De berättar att det bästa med jobbet är att kunna göra skillnad i en ung människas liv och gemenskapen med kollegorna.
– När jag började kändes JB som en enda stor familj, säger Johan Lind.
Alla tre är överens om att arbetet vid Johannisberg var kollegialt roligt.
– Alla hade jobbat länge och var trygga i sin roll. Det var jättebra gemenskap, säger Marcus Rönnbäck.
Patrik Westerberg började år 2006, då var omsättningen på personal minimal.
– Jag trodde aldrig att jag skulle få en fast tjänst, säger han.
De säger att situationen har förändrats. Personalomsättningen är relativt hög och utbildningskraven har sänkts vilket påverkar säkerheten, enligt dem.
– Vi förvarar människor. Jag har jobbat i fyra år, de första åren var jag fantastiskt stolt över det jobb vi gjorde, vi gjorde en insats, vi gjorde skillnad. Nu är jag den som arbetat längst tid på min avdelning, säger Johan Lind.
En tid var kravet om två års eftergymnasial utbildning ett absolut måste. Nu går det att validera kunskaper och få utbildning via Statens institutionsstyrelse. Det berättar institutionschef Tomas Fjellvind:
– I stort sett alla är behöriga, vi har validerat en hel del, det kostar rätt mycket men är viktigt, säger han.
Möjligheten till vidareutbildningar och internutbildningar bedöms av trion som bra, ”det har alltid varit enkelt”, säger Patrik Westerberg. Men ett problem som de ser är att kunskapen efter vidareutbildningar stannar hos enskilda anställda.
– Det blir som att ta körkort men inte ha möjlighet till att köra bil. Om inte övriga har lärt sig samma saker, går det inte så ofta att använda kunskapen, säger Patrik Westerberg.
De skulle vilja se en vidareutveckling av den interna grundutbildningen och mer introduktion till ny personal med möjlighet att gå parallellt med en erfaren personal under längre tid.
– Det pratas bara om klienternas rättigheter och vad vi inte får göra. Vi har hela tiden IVO och BO* hängande över oss. Viktigt är också att lära oss vad vi ska göra när vi utsätts för våld eller om en kollega råkar illa ut, säger Patrik Westerberg.
Johan Lind vill se mer omtanke om de anställda.
– Vi är skrämmande överens om att medarbetarna ofta glöms bort. Vi är människor som går till jobbet varje dag. När det händer någonting blir det på något underligt sätt alltid personalens fel, det är vi som brustit, säger Johan Lind.
Mycket som händer på Johannisberg som inte ska hända, anser de tre beror på brist på personal. Brist på personal är även en faktor som Seko lyfter fram i sin rapport.
– Om tre killar slåss och vi ska lägga ned dem till exempel, är vi fyra personal är vi för få för att lägga ned dem på det säkra och rätta sätt som vi har lärt oss, säger Marcus Rönnbäck.
Våld och hot blir snabbt vardag och det är ofrånkomligt att bli avtrubbad till slut, menar de.
– Nya häpnar, men sedan vänjer man sig. Jag vet inte hur många gånger man fått höra att man ska bli dödad, att ens mamma, syster, barn ska bli dödade och våldtagna. Det finns inget annat arbete där sådant skulle accepteras, säger Marcus Rönnbäck.
De säger att det som skulle ske på gatan och bli en fällande dom, sällan ens blir en polisanmälan och att domare och åklagare vid tingsrättsförhandlingar påtalar att det är ett ”högriskyrke”.
– Ungdomarna är redan frihetsberövade så det blir sällan någonting av anmälningarna.
Alla tre är överens om att gränserna flyttas fram.
– Aldrig att en snickare som trillar ned från en ställning skulle få höra ”det får du väl räkna med i ditt jobb”, men vi får höra att vi ska räkna med slag, sparkar och dödshot. Nolltolerans gäller mot hot och våld och vi ska alltid polisanmäla. Det gäller också att försöka vara prestigelös, våldet och hotet är egentligen inte riktat mot mig som person, men det är klart att man ibland kan börja tvivla, säger Patrik Westerberg.
– Det står inte i min arbetsbeskrivning att jag ska ta emot slag och sparkar. Ingen ska förvänta sig sparkar i ansiktet på sitt jobb, säger Johan Lind.
Institutionschef Tomas Fjellvind är tydlig med att alla händelser ska polisanmälas. Så sker inte alltid, vilket Johan Lind, Patrik Westerberg och Marcus Rönnbäck bekräftar. Enligt dem beror det på att det ofta inte leder till någon ytterligare åtgärd för ungdomarna som redan är i ungdomsvård, en polisanmälan leder också till merarbete för de anställda som ska infinna sig på polisförhör.
Men polisanmälningar uteblir även för att personal själva blir avtrubbade. Det bekräftas också i den stora skillnaden mellan våldsamma händelser i ISAP-rapporterna som vittnar om våldsamma händelser och hotfulla situationer flera gånger per månad, men som endast lett till tio polisanmälningar förra året.
Fjellvind bekräftar att det är ansträngt på ungdomshemmet och att det varit det en längre tid.
– Det är väldigt tungt och fullt på våra avdelningar. Personalen gör det väldigt bra, det är ett tufft klimat som blivit tuffare och trycket är hårt.
Han tror och hoppas att arbetet kommer att bli enklare och säkrare när de nya avdelningarna tas i bruk.
– Det går inte att bortse från att det inte är ett dagis vi jobbar på, det görs riskbedömningar varje dag men det handlar om människor så det går aldrig att vara 100 procent säker.
Patrik Westerberg, Johan Lind och Marcus Rönnbäck beskriver känslan av glädje när de lyckas skapa förtroende och får en bra kontakt med ungdomarna, som kan ha svårt för att lita på någon annan än sig själv. Att lyckas få respekt är en seger och ett steg i rätt riktning mot målet om ett sunt liv för ungdomarna väl utanför grindarna.
– När man får till bra relationer med grabbarna då känns det riktigt bra, säger Patrik Westerberg.
Samtidigt går det inte att sänka garden.
– Hur bra relation vi än upplever att vi har och hur bra vi än tycker att vi känner ungdomen kan vi aldrig slappna av, säger Marcus Rönnbäck.
Fotnot:
*IVO, står för Inspektionen för vård och omsorg, BO, står för Barnombudsmannen