Det finns två jaktlag i området, Hällfors jaktlag med 29 jägare och Granåns jaktlag med 30 jägare.
De jagar gemensamt, uppdelningen kommer sig av att de är så många.
– Vi jagar måndag till och med onsdag den här veckan och sedan på helgerna, säger Bosse Larsson och tillägger "viltet, hundarna och folket måste vila upp sig emellanåt".
Jägarna
Jägarna, mestadels människor från trakten men också inbjudna gäster, rör sig på sju sammanhängande markområden på totalt 5 000 hektar och licensen är på 15 vuxna djur.
– Vi bedömer att det finns lite älg i markerna, vi är nöjda om vi får tio djur, säger Bosse Larsson.
Jaktlagen turas om att välja områden och passen lottas bland jägarna.
Allt fler kvinnor i skogen
Linda Sandin är jaktledare och hon har skjutit i snitt en älg per år sedan hon började jaga för elva år sedan.
– Jag började jaga älg året efter det att min mormor slutat jaga. På hennes tid var det inte många kvinnor som jagade. Numera är det ingenting särskilt med att vara kvinna och jaga älg och det är heller ingenting särskilt med att vara kvinna och jaktledare.
Sandins
Sandins i Björkfors är en riktig jägarsläkt och mesta jägaren är kanske Linda Sandins pappa Börje Sandin.
– Jag har pratat med pappa i telefon, han är sjuk och kan inte vara med, det är första älgjaktspremiären han missar på mer än 40 år, säger Linda Sandin som tillägger att Börje Sandin trodde att hon skojade när hon sade att fyra djur ligger bara tre timmar in på jakten.
Första tjuren
"Det har ju gått lysande" summerar Linda Sandin när vi går över renmyran - Inaträsklandet - där Leif Nilsson skjutit sin första tjur.
Jägarna konstaterar att denna dag har de inte ens hunnit dricka kaffe.
– Jag är stolt, jag har skjutit tre skott och fällt tre älgar sedan jag började jaga älg för fem år sedan, säger Leif Nilsson som på kompisarnas förslag medger att det känns manligt att skjuta stora djur.
Sammanhållning och stämning
Leif Nilsson bor i Luleå men har rötterna - och skog - i byn.
Han är en av flera hemvändare som åker hit när jakten närmar sig.
– Det är inte långt att köra från Luleå och jag trivs så väldigt bra här. Det är ett jättefint älgjaktslag, det är alltid otroligt fin sammanhållning och stämning, vi har jättetrevligt, säger Leif Nilsson som ska ta vara på hornet från sextaggaren.
"Akta hornet!"
"Akta hornet, det är det viktigaste" säger Leif Nilsson när han och ytterligare tre jägare hjälps åt att få upp tjuren på vagnen bakom fyrhjulingen, för vidare transport till slakthuset i Granån.
"Jag trodde att köttet är det viktigaste" säger Bosse Larsson retsamt.
"Inte alls, kött finns ju att köpa i affären" säger Linda Sandin.
Det är nära till skratt mest hela tiden, det märks att de har roligt.
Återväxt i älgskogen
Vid slakthuset finns delar av det andra laget, de har börjat flå en kalv.
– Vi är nästan samma gäng som träffas varje år och det är jätteroligt. Jag tyckte förr att jägare var tokiga som pratade jakt året om, nu är jag likadan själv, älgjakten blir en livsstil, säger Maria Sandin-Åström.
Albin Ekman-Krispinsson, fyra år, är en av många åskådare på plats. Han tittar nyfiket på älgkropparna och bär ena skånken till hunden.
– Albin blir nog jägare precis som jag, min bror Jens och min farfar Bengt, säger pappa Jim Krispinsson med ett nöjt leende.