Tillbaka på gården: "Ställt hela mitt liv på paus"

Han var en av Sveriges mäktigaste miljöpartister och lade grunden till att de gröna blev ett regeringsparti. Nu berättar Peter Eriksson om jakten på makten, sveket mot landsbygden – och varför han gärna sluppit göra sig besväret. "Jag hade hellre varit kvar här", säger han i en stor intervju.

Hem till gården. Peter Eriksson flyttade till Veniksel 1990, efter att Gällivare kommun inte gett bygglov för den timring han ville sätta upp i Allavare. Timringen, ett gammalt stationshus, hamnade i stället i Kalix.

Hem till gården. Peter Eriksson flyttade till Veniksel 1990, efter att Gällivare kommun inte gett bygglov för den timring han ville sätta upp i Allavare. Timringen, ett gammalt stationshus, hamnade i stället i Kalix.

Foto: Simon Eliasson/Bildbyrån

Kalix2021-06-06 19:00

Peter Eriksson slår sig ned i en trädgårdsstol intill eldstaden. Stolen har stått där i 20 år, sommar som vinter, och täcks numer till stora delar av lav. Men den håller fortfarande.

Det har gått ett halvår sedan Peter Eriksson lämnade regeringen. Mycket talar för att hans politiska karriär tog slut när han avgick från posten som biståndsminister den 17 december i fjol.

– Man kan aldrig säga aldrig, men jag hoppas det, säger Peter Eriksson med ett skratt.

undefined
Miljöpartiet och Centern har slagits om positionen som Sveriges gröna parti. Peter Eriksson ger C en känga: "Jag tycker inte att de är särskilt duktiga på miljöfrågor egentligen".

Under 26 år som toppolitiker har han alltid återvänt hit, till gården i Veniksel utanför Morjärv. Från Stockholm när han var riksdagsledamot, språkrör och minister. Från Bryssel när han satt i Europaparlamentet, som han lämnade efter bara två år för att i stället ta plats i regeringen 2016.

Per Gahrton grundade partiet. Eva Goës och Birger Schlaug var språkrör när det kom in i riksdagen för första gången. Åsa Romson och Gustav Fridolin var frontfigurer när de gröna fick sina första ministerposter. Men frågan är om någon satt större prägel på Miljöpartiet än Peter Eriksson.

Miljöpartister delas ibland upp i "fundisar" och "realos". Å ena sidan de mörkgröna som i första hand vill stå upp för sina värderingar, å andra sidan realisterna som gärna kompromissar för att nå sakpolitiska resultat.

Peter Eriksson är pacifisten som ville att Sverige skulle avveckla militären. Han är gymnasieläraren som bosatte sig i en fjällby i Norrbotten, i ett hus utan el, och flyttade vidare till Veniksel när Gällivare kommun inte beviljade bygglov för hans planerade timmerhus i Allavare. Det är lätt att ta honom för fundis, fast han i själva verket varit den kanske starkaste förespråkaren för att Miljöpartiet ska sträva efter att sitta i regeringen.

– Jag tycker inte att det är någon motsättning i det. Vi kan inte riktigt göra som Vänstern och vara i opposition i 100 år, för det har vi inte tid med. Klimatförändringarna väntar inte. Vi måste gå in och göra vad vi kan för att förändra nu.

undefined
För Peter Eriksson har det alltid varit självklart att Miljöpartiet ska sträva efter makt. Han hade många bråk med Birger Schlaug när den senare var språkrör. "Hans livsluft var liksom att skriva tuffa artiklar och vara emot Göran Persson, men jag tyckte inte att det kan vara målet".

1998 blev Peter Eriksson historisk när han sydde ihop en regnbågsallians och blev Sveriges första miljöpartistiska kommunstyrelseordförande. I rikspolitiken blev samarbetet med Socialdemokraterna hans kanske viktigaste projekt – tvärtom jämfört med i kommunpolitiken i Kalix, där själva syftet var att störta det gamla maktpartiet.

Miljöpartiet bildades 1981 som i stort sett raka motsatsen till ett maktparti. 40 år senare är det mycket som är annorlunda. Samarbetet med S har burit hela vägen till Rosenbad och i höst har Miljöpartiet suttit i regeringen i sju år. Peter Eriksson har fått som han vill. I boken "Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten" beskriver journalisten Maggie Strömberg hur partiet förändrats.

Blev ni som de andra?

– Ja, men jag tycker att i en mening är det rätt att bli det, ett parti som försöker genomföra saker. Man kan inte vara ett antiparti-parti. 

2002 såg Peter Eriksson framför sig att MP och S skulle förenas av gemensamma värderingar och komplettera varandra med sina förankringar i olika väljarbaser. Samarbetet har fördjupats under hela 2000-talet, men inte blivit vad Peter Eriksson hade tänkt sig.

undefined
Peter Eriksson var drivande i att fördjupa MP:s relation med S. Äktenskapet har inte varit det mest kärleksfulla. "I grunden har vi ändå en solidaritetstanke och vi tror på samhället som en förändringskraft."

De senaste åren har det mesta gått utför för Miljöpartiet. Som regeringsparti har stormarna avlöst varandra och opinionssiffrorna skvalpat runt riksdagsspärren. Allra hårdast blåste det kanske under flyktingkrisen 2015, när MP gick med på en överenskommelse om att göra migrationspolitiken mer restriktiv.

– Jag tror att det var nödvändigt. Vårt samhälle hade svårt att klara omställningen och vi såg hur högerpopulismen växte.

Har Miljöpartiet någon skuld till högerpopulismens framväxt i Sverige?

– Säkert kan man resonera på det sättet, men jag tycker att vi har varit en kraft för öppenhet. Jag har svårt att se att den inställningen ska bära ansvar för det.

Ni gjorde uppgörelser om migrationen både med S före 2006 och med Alliansen efter 2010. Vissa anser att om S och M i stället gjort upp med varandra hade Sverige fått en mer ”hållbar” migrationspolitik.

– Jag tror inte alls det. Du kan jämföra med Finland, de har haft en mycket stramare migrationspolitik hela tiden, men det har inte gjort att de här nationalistiska och konservativa krafterna varit mindre. Jag tror att det är helt andra krafter som har styrt utvecklingen för högerpopulismen. I Tyskland har den ju inte blivit lika stark, fast de tagit emot extremt mycket människor.

Migrationen har alltid varit en profilfråga för Miljöpartiet. Borde partiledningen lagt mindre fokus på den och mer på klimatet?

– Rent partipolitiskt taktiskt hade det varit smartare att inte driva frågorna kring migration så hårt, men det handlar om gröna grundvärderingar om frihet och människor. Inställningar som inte bara kan kastas överbord när kriget pågår strax utanför Europa och miljoner människor flyr för sina liv. Även om många andra vände kappan för vinden. 

undefined
Två gånger har Peter Eriksson fått igenom att Norrbotniabanan ska byggas. S, MP och V var överens om det före 2006, men Alliansen rev upp beslutet. Nu tror han att banan blir verklighet, tack vare de stora investeringarna i norr. "Det går inte att argumentera emot längre."

Mer kritisk är Peter Eriksson mot partiets misslyckade arbete med att locka väljare på landsbygden.

– Den här veganrörelsen, antikött och så, det är svårt att köpa på landsbygden. Då måste man kanske från den politiska ledningen ta tydligare ställning för att vi tycker att det är bra att människor till exempel upprätthåller ängar och hagar genom att ha får och kor och att det är helt okej att leva nära naturen. Då måste man ibland också distansera sig från dem i storstäderna som driver en mer urbaniserad miljörörelse.

Kan man göra det utan att minska ambitionen på klimatområdet?

– Ja, det tycker jag. Det är rätt att det totalt sett är vettigt att minska köttätandet, men det är inga problem att fiska en abborre här och äta upp den, eller äta renkött eller älgkött från naturen. Det bidrar inte till ökade koldioxidutsläpp. Däremot finns det inte älgar så det räcker till alla, men när man argumenterar för att vi måste sluta äta kött av klimatskäl, då är man snett ute.

Är storstadsfalangen skadlig för Miljöpartiet?

– Nej, men jag tycker att partiledningen ibland måste visa att vi också står på landsbygdens sida.

Gör den det?

– För lite, tycker jag, den borde kunna göra mer.

undefined
2002 hade det kanske kunnat bli en grönblå regering. MP förhandlade med Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna om en koalitionsregering med Lars Leijonborg som statsminister. Moderaterna skulle vara stödparti. Allt föll när C hoppade av.

En konsekvens av Miljöpartiets politik skulle kunna vara att det blir en vindkraftspark runt ditt boende, till exempel. Hur skulle du känna inför det?

– Jag gillar vindkraft, jag skulle inte ha något emot att det var några vindkraftverk här. Men jag tycker att Markbygden är ett väldigt bra exempel. Där har man valt ut ett område och sagt "här ska vi satsa på vindkraft". Jag tycker att det i grunden vore väldigt bra om man från svensk sida bestämde sig för att peka ut ett antal områden, kanske fem stycken ytterligare, i stället för att placera vindkraft nästan överallt. Gällivare borde göra en ordentlig satsning på vindkraft nu när de får vätgasprojektet.

Vätgasprojektet, ja. Hybrit är bara ett av flera exempel på stora gröna industrisatsningar i Norrbotten. Tillsammans med bland annat Northvolt i Skellefteå väntas Hybrit och H2 green steel bidra till investeringar i 1 000-miljardersklassen i norra Sverige.

– Vi pratade om det i valrörelsen, "det gröna framtidslandet", och det är precis det här. Jag tycker det är väldigt positivt. Sedan kommer det kräva en hel del, till exempel några ganska stora vindkraftssatsningar.

Klarar vi omställningen utan kärnkraft?

– Ja, det gör vi definitivt. Utan tvekan.

undefined
Gården i Veniksel saknar fiberanslutning och ibland har bristande mobiltäckning försvårat arbetet. Som bostadsminister stod Peter Eriksson på en sten utanför huset och förhandlade investeringsstöd med Vänsterpartiets Ulla Andersson.

Peter Eriksson lutar sig tillbaka i trädgårdsstolen. Miljöpartisten som hungrat efter makt, men som aldrig ville bli någon toppolitiker.

– Jag hade hellre varit kvar här. Det är verkligen så. Inte för att det har varit dåligt eller så, men jag har liksom ställt hela mitt liv på paus under flera decennier för att göra de här sakerna.

Vad har det kostat?

– Alltså, jag har inte kunnat vara med mina barn lika mycket. Och vi skilde oss, för vi gled ifrån varandra när vi inte träffades och livet fick olika inriktning. Samtidigt känns det ändå bra att ha försökt göra skillnad.

Var det värt det?

– Ja, det tycker jag ändå. Jag hade sagt nej till att bli språkrör, men ändrade mig i sista stund. Jag kände att jag inte kommer kunna se mig själv i spegeln om det går åt helvete, det här projektet med Miljöpartiet. Och jag ångrar det inte på något sätt efteråt. Jag tycker meningen med livet handlar om att lära sig saker och det har jag verkligen fått möjlighet till. Och det har varit fantastiskt roligt att få träffa så många engagerade människor och se så mycket av världen. En verklig förmån.

Vad ska du göra framöver?

– Jag vet inte, jag har tänkt ta en period och fundera på det. Just nu känns det här rätt, säger Peter Eriksson och slänger en blick mot bagarstugan och ladan.

– Det är så mycket eftersatt här, vi har saker som vi måste göra och få ordning på.

undefined
Peter Eriksson tycker att Miljöpartiet varit för dåligt på att prata om elbilen som en möjlighet för människor på landsbygden. "Har jag en elbil har jag tankstationen hemma. En enorm fördel för människor som har långt att åka."
Peter Eriksson om...

...den mest spännande tiden i politiken: "Hösten 2002 när vi tog fajten med Göran Persson och det slutade i en uppgörelse där vi fick igenom väldigt mycket grön politik."

...åren som kommunalråd i Kalix: "Det roligaste uppdraget jag haft. Sverige har så starka kommuner, man har många anställda och resurser att kunna göra saker."

...han fick frågan om att bli landshövding i Norrbotten i vintras: "Nej, det fick jag inte. Jag har fått sådana frågor förut och sagt nej, men inte den här gången."

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!