Vid Kamlungeträskets – en del av Kalixälven – strandkant står gruppchefen och löjtnanten Rasmus Andersson från fjärde sjöstridsflottiljens röjdykardivision under en mulen himmel. Hans röda skägg står i skarp kontrast till den svenska marinens mörkblå uniform.
På vattenbädden bakom honom åker hans grupp fram och tillbaka i en liten, svart motorbåt utrustad med ett avancerat ekolod. Det de letar efter ligger längst ner på sjöbottnen. Det rör sig om hundratals lådor ammunition som Försvarsmakten dumpade här någon gång under 1950- och 60-talen.
– Det är främst luftvärnsgranater som fanns kvar efter andra världskriget. Varje låda innehöll 100 granater. Eftersom de var stötkänsliga sågs sjöbottnen som en säker plats att placera dem för att undvika explosioner, säger Rasmus Andersson.
Röjdykarnas främsta uppgift är att i krigstid se till att svenska hamnar och viktiga farleder är fria från minor och andra farligheter. Men sedan 90-talet har de också sysslat med att runt om i hela landet lokalisera och ibland omhänderta ammunition som alltså dumpades för mer än 50 år sedan.
Med ekolodet läser röjdykarna av sjöbottnen och kan se om något som skulle kunna vara lådor finns i djupet under dem. Rasmus Andersson berättar att röjdykare ofta kallas för ”havets bönder”, eftersom de i likhet med en skördande lantbrukare metodiskt åker fram och tillbaka i vattnet.
– Förutom ekolodet programmerar vi också en sonar att söka av ett visst område, säger han och pekar på en torpedliknande apparat på cirka en och en halv meter.
Under de tre dagar som röjdykarna är på plats vid Kamlungeträsket gör de ett fåtal dyk vid områden där ekolodet eller sonaren har gett utslag. De hittar emellertid inga lådor.
– Vi får fortsätta en annan gång. Men även om vi hittar något är det inte säkert att vi bärgar det nu. Granaterna är som sagt stötkänsliga och risken för explosioner är för stor för att det ska vara värt det, säger Rasmus Andersson och tillägger:
– Men de ska tas om hand i framtiden, när vi har mer resurser och bättre verktyg. För privatpersoner är risken att utlösa en explosion nästintill obefintlig, men de kan ju inte ligga där för alltid.
Utöver faran för explosioner så medför den dumpade ammunitionen nämligen andra risker. När beslutet om dumpningarna fattades togs ingen särskild hänsyn till eventuell miljöpåverkan. I dag är läget annorlunda.
På Försvarsmaktens hemsida anges ”främst läckage av explosivämnen, dess nedbrytningsprodukter och tungmetaller” som faran med dumpad ammunition. Där framhålls också att den konkreta miljöeffekten är svår att förutse eftersom ammunitionens yttre metallhölje tar flera hundra år att bryta ner.
Konsekvenserna för miljön blir alltså inte synliga på flera generationer. Och mycket riktigt syns det enligt Rasmus Andersson inte på dumpad ammunition att den har spenderat mer än ett halvt sekel under vatten.
– Trälådorna är murkna, men själva granaterna är väldigt opåverkade av tidens gång, säger han.
Kan du tänka att det var dumt att göra sig av med ammunition på det här sättet?
– Jo, men det var ju inte de enskilda personerna eller ens Försvarsmaktens fel. Hela samhället var annorlunda då. Och i dag är det en självklar del av vårt arbete att ta hand om miljön på bästa sätt. Försvarsmakten skjuter inte bara – vi städar också upp efter oss.