Se: Sparken som förändrade livet fångades på film
Redan som barn drömde Kalixtjejen Sofie Wennberg om att bli läkare. Hon hämtar ett tjockt familjealbum och bläddrar fram till en av bilderna. På golvet sitter Sofie som barn i blårutig klänning och röda sammetsskor bland julklappspapper. Framför sig har hon en splitt ny doktorslåda. Hon fick en ny varje jul.
Hösten 2003, när Sofie var 20 år, gick flyttlasset från föräldrahemmet i Nyborg utanför Kalix till Umeå. Hon hade kommit in på läkarutbildningen och tog sig igenom kurserna utan att behöva göra en enda omtenta. I samma veva fick hon upp ögonen för kampsporten taekwondo. Hon hade ett hav av energi att ösa ur.
Vi går in i sovrummet i Sofies och hennes man Tores lägenhet i Umeå. På väggen framför sängen hänger en 60-tums TV.
– Jag har svårt att fokusera, speciellt om det är mycket saker runt om kring mig. De stora skärmarna gör det enklare för mig att koncentera mig på TV:n, säger Sofie.
Hon klickar upp ett filmklipp på skärmen från hennes första elittävling 2008. Sofie, i vit taekwondodräkt och rött bälte, är på väg framåt när hennes motståndare snurrar runt och sparkar henne i ansiktet. Foten landar precis under ögat. Sofie faller till golvet och ligger livlös.
På vägen från Lomma till Lunds universitetssjukhus slog ambulansföraren på blåljusen. Sofies hjärna svällde och hon fick sin första epileptiska kramp.
Läkarna hittade inte någon hjärnblödning. Hon hade brutit näsan, överkäken och skallbasen och diagnosiserades med en hjärnskakning. Sofie flyttades med ambulansflyg till Umeå universitetssjukhus. Där upplevde hon att personalen mötte henne med misstro. Enligt journalen hade hon ”bara” hjärnskakning och borde inte ta upp så mycket plats.
– Ryck upp dig, sa en överläkare till mig.
Orden fastnade hos Sofie. Det sista hon ville var att framstå som läkarstudenten som simulerade sjukdom. Under sommaren som följde blev Sofie sjukskriven. Hon försökte ändå leva som vanligt men hon kunde inte se på TV eller gå ut utan skydda sig mot ljuset och hon led av konstant huvudvärk.
Höstterminen 2008 fick hon tid på neurorehab där fyra specialister testade henne för att se hur hjärnans funktioner fungerade. ”Hjärnskakningen” visade sig vara en lätt traumatisk hjärnskada.
– Det var en sådan lättnad. Det var inte jag som var misslyckad eller kände efter för mycket.
Hennes skada gör att hjärnans neuroner inte kan kommunicera med varandra lika snabbt som de ska. Hon beskriver det som att E4:an har gått av på tvären och att hon i stället måste åka omvägar för att komma fram. Hon kan alltså fortfarande göra samma saker, men det tar längre tid och kräver mer energi, vilket gör att hon blir trött väldigt fort.
Sofie klickar fram en annan bildmapp och scrollar förbi flera album med noggranna etiketter. I flera år efter sparken tog hon bilder på vardagshändelser för att komma ihåg dem. Bytte de TV tog hon en bild på när den gamla bars ut, kom några på besök fotade hon dem. Till slut hittar hon mappen från bröllopsdagen 2014 på Grytnäs herrgård i Kalix, sex år efter olyckan. Tore håller tal till henne och inleder med vilken tur det var att han brutit armen. Annars hade han inte blivit nybörjartränare för Sofies taekwondogrupp.
När hon stupade i golvet var han den första som sprang fram. Under sjukhusvistelsen lämnade han inte hennes sida och han öppnade inte en bok trots tentaperioden han var mitt uppe i.
–Jag ångrar inte att jag började med taekwondo, jag hade inte träffat Tore i så fall. Utan honom hade jag gett upp, säger Sofie.
Sofie hade länge svårt att acceptera sina begränsningar. Hon, som alltid hade haft lätt för sig och byggt sin självbild på det hon presterade, fick inte lägre bekräftelse på att det hon gjorde var bra.
– Det var som om gamla Sofie hade dött och jag var fast i någon annans kropp.
Läkarna svarade att det var ”individuellt” och ”svårt att säga” när hon frågade om sina chanser att bli återställd. Först två år senare sa en av neuropsykologerna: nej, du kommer inte bli frisk. För Sofie var det som att dra undan mattan under fötterna. Samtidigt var det någonting hon behövde för att kunna sänka förväntningarna på sig själv. Hon insåg att det var inte hennes fel att hennes prestationsförmåga hade rasat.
Med tiden lärde sig Sofie att fördela den lilla energi hon hade. Hon skrev till exempel listor på allt som skulle göras för att spara tankekraft och energi. Klockan nio: laga frukost. Klockan tio över nio: dusch. Sen äta frukost i soffan för att kunna vila samtidigt.
Det hände att hon blev så trött att hon inte hittade hem. En gång på bussen hem visste hon inte var hon var eller vilken busshållplats hon skulle gå av på. Till slut hoppade hon av och ringde Tore som beställde en taxi åt henne.
Efter olyckan avbröt Sofie sina läkarstudier och 2014 bedömde försäkringskassan att hon skulle sjukpensioneras.
– Men jag tänkte hur får jag ett jobb tack vare, och inte trots, min hjärnskada?
Sofie började jobba på sitt självförtroende genom att lista allt med sig själv som hon var missnöjd över, som att hon har kort koncentrationsförmåga, och försökte sen hitta någoting positivt med varje grej. Hon skrev listor över saker hon var bra på. Att föreläsa om sin skada blev ett sätt att kombinera intellekt, utbildning och hjärnskada.
Vändpunkten kom en kväll för ett och ett halvt år sedan när hon satt uppe och grubblade. Hon kom fram till att hon hade två val. Antingen lägga energin på att bli läkare eller lägga den på att vara en trevlig fru till Tore och bilda familj. Hon valde det sistnämnda. Samtidigt började Sofie få positiv feedback på sina föreläsningar och upplevde att hon lyckades med det hon tog sig för. Makarna Wennberg började också planera för att skaffa barn och då blev Sofie tvungen att sluta äta sin epilepsimedicin. Hon får fortfarande små anfall, mestadels på kvällen, men hon upplever att tankarna har blivit mycket klarare.
– Det var som lyfta av ett lock från huvudet, säger Sofie.
Numera behöver hon bara skriva upp viktiga administrativa saker, som möten, och hon kan planera in fler saker med mindre vila emellan utan att bli utmattad. Dessutom har hon två 25 procentiga tjänster på Umeå kommun, en som tillgänglighetsstrateg och en som bidragshandläggare för handikappförbundet och inkluderingsstödet.
Sofie tvingades ge upp sin läkardröm något år innan hon uppfyllt den. Hon har fått lära sig att leva med epilepsi, kroniskt huvudvärk och stor energibrist. Det är som att springa i kvicksand medan andra löper på asfalt tycker hon. Men nu tycker hon att livet börjar ljusna. Eller som hon säger:
– Det går bra nu!