Dan Lindkvist tror att han tillhör sista generationen som odlar potatis i Norrbotten.
Lindkvists potatis ett familjeföretag som han driver ihop med sin bror och farbror. De odlar cirka 25 hektar potatis, men det kan skifta eftersom man helst bör växla jord från år till år. Potatisodlingen är deras huvudsakliga sysselsättning.
– Vi är en av de få potatisodlarna i en utdöende generation, säger Dan Lindkvist.
Hur de har lyckats överleva när nästan alla andra potatisodlare har dukat under vet han inte.
– Man får inte tänka på så mycket annat än att slita och kämpa på.
Nu under skördesäsongen arbetar han sju dagar i veckan och det är inga åttatimmarsdagar, utan så många timmar att han inte vågar tänka på det.
Trots att de själva inte har gett upp känner han igen sig i den bild som både Hushållningssällskapet och potatisbonden Olof Risberg i Boden har gett i tidigare delar i artikelserien. Och trots att Lindkvists potatis är en av de största leverantörerna i länet håller han med om att det är svårt att ta sig in med sina produkter i matvarubutikerna.
– Om jag ringer en butik och vill träffa den som är ansvarig för frukt och grönt får jag oftast svaret direkt att de inte är intresserade. Då brukar jag fråga om de ändå inte kan ta sig tid att lyssna om vi har något som skulle vara bra för deras kunder, men de stänger bara öronen.
Det är en liten värld, konstaterar han, som bygger mycket på gamla, redan uppbyggda relationer.
– Det är ett djävulskt jobb att ta sig in. Vi har redan mer än ett heltidsjobb och sedan ska man går runt och vara social och glad och le och ha kontakter hit och dit.
Under skördesäsongen blir det långa arbetsdagar.
Att sedan leva upp till butikernas krav är heller ingen enkel match.
– Det är krångel, krångel, krångel, kontroller och spårning och regler. Potatisen ska vara helt färsk och man måste vara väldigt flexibel. Sedan är det ändå inte allting följs upp från butikernas håll. Och om det är butiken som har dålig kyla är det ändå vi som får bära hundhuvud för att varorna blir dåliga.
Han vet många som har tröttnat på det.
Dan Lindkvist berättar om en slitig tillvaro som potatisodlare. Den här dagen kör han ut potatis till butikerna i Luleå.
I första hand säljer Lindkvists till Coop och Ica, vilket ändå funkar hyfsat bra för det mesta, samt till några kommunala skolor.
Willy:s och Lidl säljer de ingen potatis till över huvud taget.
– Det är så krångligt så man orkar inte.
Dan Lindkvist stannar till på Loet i Luleå för att lasta av potatis.
Företaget har egen lagerhållning, tvätteri, sortering, packeri och utkörning.
Bilarna rullar direkt från produktion till butik.
– Det är för att potatisen ska hålla sig färsk och så tycker vi det verkar vara mer kostnadseffektivt.
Även han skriver under på att det är svårt att få lönsamhet. Även om bonden får 60 procent av kilopriset så måste man räkna av kostnader för att odla, lagra, tvätta, sortera, packa och köra ut och för dyra maskiner.
– Det vi egentligen är ute efter är att gå runt och ha ett arbete att gå till på morgonen, ingenting annat. Vill man tjäna stora pengar är man i fel bransch, men en liten vinst måste vi göra eftersom saker och ting kan gå sönder och det måste man ha med i kalkylen, annars sitter man i en rävsax om något händer.
Dan Lindkvist är potatisodlare i Sangis. Han kör själv ut produkterna till butikerna.
Han ser potatisen som en klimatsmart produkt, ett billigt livsmedel och väldigt bra mat.
Men odlarnas framtid ser inte ljus ut.
– Vem vill skita ner sig ute på en åker och jobba och slita? Ungdomarna tittar inte ens åt det hållet. Jag tror att vi är sista generationen nu som håller på med jordbruk. Kanske är det lite bättre söderut. Men det blir en kollaps till slut och sedan sitter man där utan mat på bordet. Det är min spekulation.