På husfasaden sitter renformade ljusslingor. När bilen rullar in på gårdsplanen i byn utanför Kalix springer en hund fram för att hälsa.
– Han är min följeslagare, förklarar Sandra.
I sju år har hon bott på gården i Lantjärv där hon förutom hundar även har hästar, ankor och så renarna. Några av dem i alla fall.
Hon öppnar grinden till inhägnaden med ena handen, i den andra håller hon en hink med mat åt djuren.
Sandra har alltid haft djur runt omkring sig och intresset för renar har alltid funnits där, men det var först för fem år sedan de kom in i hennes liv ordentligt.
– Jag fick ju den här som liten, då var han bara tre dagar gammal, säger hon och tittar på renen Elliot som försöker stjäla en brödskiva.
– Det var en kompis som frågade ”skulle inte du vilja ha en renkalv?”.
Svaret på den frågan var ett självklart ja. Elliots mamma hade nämligen dött och för att han skulle klara sig hade han blivit omhändertagen.
– Jag hade ingen erfarenhet av renar, men min svärfar har varit renskötare och jobbat mycket med renar, så vi hjälptes åt.
– Det var faktiskt ingen som trodde att han skulle överleva och många av de andra renskötarna är väldigt förvånade att jag lyckats så bra utan erfarenhet av renar.
Nu har Elliot fått två kompisar i hagen och Sandra har kommit fram till att renarna finns i hennes liv för att stanna.
Men det har funnits dagar där arbetet på gården varit tufft.
– De här riktigt dåliga dagarna med spöregn eller snöstorm. Då tänker man att ”nu skiter jag i det här”, men sedan äter man lite frukost, sansar sig och kommer på att det inte är så farligt.
– Jag skulle aldrig byta ut det, men det har varit ganska svårt från början för jag har alltid vetat att jag inte vill vara en vanlig renägare.
Sandra berättar att hon alltid velat jobba med sina renar.
– Man kanske kommer dit en dag. Första steget var att köpa renmärket.
Det är just passionen för djuren som Sandra menar gör att det är värt att få ihop tiden och vardagen med djuren kombinerat med jobb inom vården. I framtiden hoppas hon kunna livnära sig på arbetet med renarna.
– När man verkligen brinner för någonting. Det är en lite obeskrivlig känsla egentligen. Man känner sig så hemma med någonting.
Hon beskriver det hela som en livsstil.
– Det är inte en hobby, jag lever för det här.