Kalix kommun hade förstås ingen aning om hur väl de skulle komma att behöva den krisberedskap som var i fokus från 2018.
– För flera år sedan påbörjade kommunen centralt arbetet med krisberedskap och vi jobbade fram en krisberedskapsplan som antogs i socialnämnden 2018. För oss hörde det mycket ihop med de värmeböljor vi hade varit med om och vilka åtgärder vi kunde sätta in i exempelvis de särskilda boendena. Vi kunde ju inte ana vilka kriser som väntade, säger Anna-Lena Andersson.
Pandemin visade sig i Europa i februari 2020.
– Då anade jag oråd, då kände jag att det här är nog inte över i en handvändning, och sedan har det rullat på. Vi jobbade hela våren med att förbereda oss och sedan kom pandemin i vågor.
Kalix kommun lyckades länge hålla smittan utanför de särskilda boendena, men en bit in på 2021 hade smittan tagit sig in även där.
– Det är svårt att hitta orden för att beskriva hur det var. Det var en enorm arbetsbelastning för alla medarbetare. Svårast var att de äldre och sköra drabbades så hårt, att människor avled i den här sjukdomen.
Pandemin lever ännu och gjorde så även under it-attacken som briserade den 16 december 2021.
– Jag tänkte "va fan, det är ju inte sant". Snabbt kom insikten att det går ju inte att sitta och deppa, det är bara att kavla upp ärmarna och sätta i gång, säger Anna-Lena Andersson som på frågan om hon minns någon särskild händelse från den här tiden säger "allas engagemang är flera särskilda händelser".
Vem pratar du med när det är tungt?
– Jag tycker om människor och hittar kraften i teamet, ledningsgruppen, nämnden och samarbetet med de fackliga organisationerna. Jag har inte bara en person som jag kan prata med. Jag går mycket och funderar, jag tycker om att tänka över saker och ting.
Första veckan i mars kom så beskedet att kommunerna ska förbereda sig för att ta emot flyktingar.
– Vi planerar för det, det rör hela kommunen.
Anna-Lena Andersson har vuxit upp i Malå kommun i Västerbotten och hon har en bakgrund inom vården.
Hon utbildade sig till undersköterska vid gymnasiet i Lycksele, hon flyttade sedan till Kalmar där hon arbetade i ett äldreboende. Några år senare gick hon sjuksköterskeutbildningen i Skellefteå och fick sedan jobb vid Malå sjukstuga (hälsocentral).
År 2000 fick hon jobb som enhetschef vid ett korttidsboende i Luleå och kom senare att jobba även med utvecklingsfrågor innan hon år 2013 började arbeta som kvalitetsutvecklare vid socialförvaltningen i Kalix och året därpå fick arbetet som socialchef i samma kommun.
Anna-Lena Andersson är oftast nåbar.
– Jag finns oftast i bakgrunden, det är inget problem för mig, jag är tillfreds med det.
Hon hämtar energi hos familjen, med hunden i skog och mark och på resor.
– Vi reser inte nu på grund av pandemin och jag saknar att bara åka bort och få en vecka i solen.
I familjen finns sambon, två söner på 28 och snart 30 år, föräldrarna som härstammar från och nu bor i Överkalix.
– Vi har sommarstuga i Malå, den ligger ute i vildmarken, utan kommunalt vatten och ström. Jag och sambon fiskar i ån, ror drag, puttrar på. Sträckan från Malå till Koppsele, ett av Malås äldsta samevisten, är en magisk miljö, säger hon, lyser upp och fortsätter:
– Hockey! Jag och yngsta sonen går gärna på Luleå hockeys matcher tillsammans, vi har sett så många matcher vi kunnat den här säsongen. Jag rycks med - jag hejar högt och buar på domaren. Där och då är jag bara i situationen. Idrott i alla dess former är så roligt. Och att hänga med barnen är ovärderligt.
Hur hanterar du att kriserna avlöst varandra?
– Alla har haft det tufft. Jag gör min del och andra gör sin del, vi är alla lika viktiga och kuggar i en helhet. Det är inte en person som gör skillnad, tillsammans gör vi skillnad.
Glädjeämnen?
– Glädjen finns varje dag. Jag är en positiv person och jag märker att jag mår bra av att tänka positiva tankar. Jag försöker göra det bästa av varje dag, även om det är svårt för oss alla ibland.
Motto?
– Det är i det lilla som det stora sker.
Det bästa med ditt jobb?
– Att få jobba med allt det här som är så svårt. Att vi tillsammans gör skillnad. Alla är inte nöjda och glada och det har jag den största respekt för. Det går inte heller att göra allt rätt hela tiden. Livet blir inte alltid som det var tänkt och vi försöker hjälpa till att hantera det. För mig är våldet i alla dess former svårast, särskilt våldet som drabbar barnen.