Allan Fogman har varit engagerad i biodling i så gott som hela sitt liv. Han har varit ordförande i Kalix biodlarförening och är så klart med i Norrbottens biodlarförening. När han kände att åldern började kännas i kroppen sålde han sitt hus, avvecklade sin egen biodling och flyttade till det nybyggda trygghetsboendet på Furuhedsvägen i Kalix.
Där träffade han nya och gamla vänner.
Snart började tanken på bin komma och när en granne började prata om bin bestämde han sig för att de boende i huset skulle bli biodlare.
– Nu har vi ett samhälle med omkring 30 000 bin. I år kan vi skörda omkring tre kilo honung som vi kan använda till bakning och matlagning. Bin är intressanta att studera, de gör god honung och de är mycket viktiga för världen, säger Allan Fogman.
Vanja Bergkvist har ägnat sig åt bin i ungdomen, några tankar på biodling när hon nu kommit över 80-strecket och bestämde sig för att flytta till trygghetsboendet hade hon inte.
– Jag kom i kontakt med biodling redan när jag arbetade på Lantbruksskolan. En svärm gav sig iväg en gång, de hittades i en skorsten. Det var en väldig dramatik men de fångades in, säger Vanja Bergkvist.
Allan Fogman säger att bikupan måste byggas ut i takt med att bina blir fler. Annars tar en svärm med sig en drottning och drar vidare.
– Det hände mig en gång, jag fick köra efter och söka dem med bil. Jag hittade också dem i en skorsten, det är dit de brukar söka sig, säger Allan Fogman.
Birger Routovaara har aldrig sysslat med bin, det har inte heller Åsa Jakobsson gjort.
– Jag tittar på dem varje dag, det är intressant med bin ju mer man lär sig, säger Birger Routovaara.
Pensionärerna säger att tillvaron livats upp med bina och de har fler projekt på gång. Just nu planerar de för en bastu, en närlivsbutik och gärna för några höns till nästa sommar. I planeringen står också att så vitklöver och timotej som bin tycker om.
– Frågan är bara hur de ska få vara kvar, så att de inte mejas ned av någon med gräsklippare. Vi kan sätta upp skyltar "klippning förbjuden", säger Märta Jakobsson.
Det är ett innovativt gäng som Norr Media träffar.
– Jag känner mig inte alls som över 80 år, säger Åsa Jakobsson.
De andra instämmer också i att åldern är en siffra, de inte känner igen i knoppen. På trygghetsboendet säger de att de ibland dricker kaffe ihop, några har gått biodlarkurs och ytterligare fem har bakat tillsammans.
– Nu är det jag och Allan som bakar, de andra var så i vägen, säger Märta Perdahl med ett skratt.
Hon konstaterar att det finns de som stavar Märta med ett h i, men det gör inte hon.
– Det kom med andra världskriget, då började folk klämma in ett h. Halva vår släkt gjorde det, men inte vår halva.
Åsa Jakobsson tänker på sin tid som kokerska på Johannisbergs ungdomshem.
– Det var andra tider då. Men ungdomarna söker samma nu, de söker en mammagestalt. Jag hade alltid pojkar som satt på bänkarna i köket, de ville prata och äta någonting gott. Ibland hjälpte de till. Det gjorde dem gott att sitta i köket, säger hon.
Alla har de förlorat någon. Att förlora någon blir en sorg de bär med sig, parallellt medan livet fortsätter.
Birger Routovaara förlorade sin fru i vintras.
– Vi var gifta i 53 år, tillsammans i 55 år. Herregud vad jag saknar henne. Vi gjorde allting tillsammans. När vi var lediga ville hon alltid åka till stugan i Matojärvi, jag har varit dit och bastat med sonen i sommar, säger Birger Routovaara.
Åsa Jakobsson går och tittar på bina. De har vuxit och blivit fler sedan de anlände.
– Det är några som är här ute nu, ropar hon och ögonen glittrar.
De andra går och tittar på sina skyddslingar.
– Det är bra att vi har dig Allan, så vi kan gå bakom dig och lära oss, säger Märta Perdahl.
Allan Fogman berättar att det år 1995 fanns någon form av boende för äldre i södra Sverige som hade en bikupa. Om den fortfarande finns kvar vet han inte.
– Antingen är vi det enda trygghetsboendet i Sverige med en egen bikupa, eller så är vi den andra. Det är ju ett tag sedan det var år 1995, det kan ha hunnit hända mycket, säger Allan Fogman.
På trygghetsboendet får de som är 65 år och över bo om de känner att de vill ha lite extra trygghet, eller känner sig ensamma.Vanja Bergkvist konstaterar att de flesta är långt mer än 65 år.
– Vi är plus, det är bra att vara plus, säger Allan Fogman och alla skrattar gott.