Klockan är 18 måndag kväll när det är dags att rapportera veckan som gått. Sjöräddningssällskapets station finns inrymd i en barack längst bort i Granuddens hamn. Vid bryggan ligger deras två båtar.
Sjöräddningssällskapet är en ideell organisation som drivs med gåvor, testamenteringar och medlemsavgifter. De som engagerar sig gör det frivilligt på sin fritid. Totalt är de 29 i Luleå och Jenny L Johansson är en av de nyaste.
– Jag gick med för att jag vill göra skillnad, jag tycker om att vara på havet och för att jag tycker om att hjälpa människor, säger hon.
De övriga instämmer.
– Och så är det en dynamisk och härlig miljö. Vi är så många olika människor som samlas under ett paraply med samma mål och syfte och det är positivt och lärorikt, tillägger Thomas Westman.
Det som skulle bli en av säsongens sista veckor har blivit den tveklöst mest intensiva veckan i år. I onsdags hade de en övning i mörkerkörning.
– Den övningen hade vi med oss sedan på lördagen, säger Pär Viktorsson, skeppare.
Förra måndagen klockan 18 gick han på sin jourvecka. Det började lugnt, men i lördags klockan 23.40 gick larmet om en man som hade brutit benet ute på en ö i Kalix skärgård.
– Han hade fått ligga ganska länge och hade väldigt ont, berättar Pär Viktorsson som med sin besättning ryckte ut för att skjutsa ut ambulanspersonal till ön så att mannen fick smärtlindring.
Därefter kunde han lyftas upp på bår upp i båten och köras in till hamnen och vidare till Kalix sjukhus.
Pär Viktorsson kom hem klockan sex på söndagsmorgonen och hann sova lite grann på förmiddagen och även någon timme på kvällen. Före klockan 20 på kvällen kom nästa larm och då gällde det de två försvunna fiskarna.
På 15 minuter var han och ytterligare tre personer från Sjöräddningssällskapet på väg med båt till Kalix igen.
De sökte hela natten.
– Man lyser med en strålkastare för att se reflexer efter en vit båt eller någon med orange flytoverall. Allt fokus ligger på det. Vi fick med oss några powerbars så när man börjar bli låg tar man en sådan och äter.
Nio intensiva timmar sökte de utan resultat och vände åter först i gryningen efter tolv timmars båtkörning.
– I början känns det ändå positivt, för då har man en vision om att man ska hitta dem. Det är först när man avslutar och inser att vi inte har lyckats med uppdraget som det blir lite tungt. Att vi inte hittar någon som vi kan ta med hem.