Behandlingsassistenten Johan slogs till marken med en socka full av batterier, facket larmar om en tuff arbetsmiljö och under förra året gjordes tio polisanmälningar. Vad händer innanför väggarna på Johannisbergs ungdomshem i Kalix? I en stor artikelserie ger Norr Media en unik inblick hos en arbetsplats som ger ungdomar på glid en andra chans i livet och som under 2020 kan bli en av Kalix största arbetsgivare.
Jim Svensson växte upp i Norrköping, äldst av sex syskon. Uppväxten beskriver han som en mardröm, som han spenderade tidvis hos sina föräldrar men mestadels på barnhem och i tio olika familjehem. Han beskriver en tillvaro full av våld och förnedring.
– Jag grinade aldrig så det var mig man gav sig på. Jag försökte gömma mig när jag förstod att jag skulle få stryk, men jag hittades alltid och blev slagen. På många ställen behandlades jag väldigt illa, säger Jim Svensson.
När Jim Svensson var nio år knackade det på dörren, där stod en man och en kvinna från Barnavårdsnämnden.
– ”Du ska med här”, sade de och så tog de med mig. Jag blev så jäkla ledsen.
Han ville inte lämna sina syskon, men han lämnades på fosterhem, det första i raden av tio, dessförinnan hade han spenderat viss tid på olika barnhem.
– Jag var som en slav, minsta lilla fel så fick jag stryk. I skolan blev jag retad och hånad så det blev slagsmål. Jag rymde från alla fosterhem.
Han berättar att han på ett ställe kräktes och fick huvudet nedtryckt i det, på ett annat tilläts schäfern bita honom i benen vilka ärren på benen fortfarande vittnar om, på ett ställe fick han bära så tunga säckar att blodkärl i underarmen sprack, det finns dokumenterat. Han berättar att han blivit slagen så att han fått nedsatt hörsel, i läkarintygen bekräftas historien.
– Slagen kunde jag ta, det var de förnedrande orden som satte sig värst.
Efter många år med rädsla och försök att göra som förväntades för att slippa slag och förnedring så förändrades han.
– Jag blev sjövild, slogs och härjade, det var som att jag hade fel i huvudet. Jag gjorde allt, inbrott, misshandel, jag hade ett gäng på 50 personer som gjorde som jag sade, jag var en riktigt ond person, ett monster. Jag hade så mycket hat inom mig och jag litade inte på någon.
När han var 16 år placerades han i en bil och fördes norrut, mot Kalix och Johannisbergs ungdomshem. Två gånger rymde han.
Sedan tänkte han om han ändå ska vara på Johannisberg så kan han lära sig att stjäla bilar.
– Det första läraren sade när jag kom var ”här utbildar vi inte biltjuvar”.
Det blev början på någonting nytt.
– Det blev rena paradiset. Personalen var så jäkla bra, jag minns namnen på dem alla och jag glömmer dem aldrig.
En dag kom en lärare och frågade om han ville följa med och jaga.
– Jag trodde att han skämtade, att det var någonting lurt.
De åkte ut i vildmarken långt från alla möjligheter att rymma. De tog på sig skidorna.
– Jag spårade i snön kilometer efter kilometer, så kom vi ut på en myr och där i björken satt sex orrar. Vi kröp ihop och så räckte han bössan till mig och viskade ”skjut du, skjut”. Först tänkte jag inte ta bössan, trodde att han skulle rycka undan den. Men det gjorde han inte och jag sköt en orre. Där hände någonting, där började tilliten till människan.
Han var inskriven på Johannisberg i fyra år. På en permission träffade han sin blivande fru, år 1972. Hennes föräldrar var oroliga men när de träffat honom hade de konstaterat ”inte är det något fel på honom”. När han skrevs ut från ungdomshemmet stannade han kvar i Kalix. Han jobbade med diverse jobb och bildade familj, livet gick vidare och pratade inte om sitt tidigare liv.
Så började personal på Johannisberg att prata om att anställa honom.
–Jag provade att vikariera och 1977 slutade jag på Bulten och började jobba på JB.
Han älskade jobbet. Han beskriver att han blev en fena på att få kontakt med ungdomarna.
– Ingen lurar mig, jag kan alla knepen.
I 14 år jobbade han på Johannisberg. Sedan gjorde han annat och år 2013 började han jobba på ungdomshemmet igen.
– Just nu har jag paus. Jag är ju pensionär, men jag kommer nog tillbaka igen då och då.
Han berättar att han aldrig har råkat ut för någon obehaglig händelse.
– Jag tittar aldrig ned på ungdomarna. Det absolut viktigaste är respekt, utan den kommer man ingenstans.
Under alla år har han ingripit handgripligen tre gånger. Han säger att ungdomarna är experter på att läsa av personalen.
– De är proffs och de ändrar sig beroende på vem som jobbar, de vet exakt hur personalen fungerar. Kroppsspråket är jätteviktigt, det avslöjar allt. Den personal som klarar sig bra är lugna människor som vågar ta konflikter.
Han berättar om ett tillfälle när ungdomarna hade planerat bråk.
– Jag hörde en kille säga ”låt Jim åka hem först”, jag tänkte inte på det då. När jag gått hem hade de härjat och ställt till med brand och så.
Han konstaterar att många våldsamma händelser inträffar när personal blir ensamma med ungdomar. Någonting som inte ska ske.
– Man kan aldrig vara för säker, man ska alltid vara på sin vakt.
Han säger att arbetet har förändrats med åren. Förut var det mindre missbruk. Han har själv kommit på en ungdom på permission med att föra upp narkotika i ändtarmen inför återgång till Johannisberg.
– Han hade glömt låsa på toaletten på busstationen. Det kommer in narkotika på avdelningarna ibland, ibland har någon kastat in över stängslet och ungdomen säger att den vill springa en runda och då fattar inte personalen någonting och så plockar han upp knarket och tar in det.
Kärleken och goda förebilder på Johannisberg fick honom att ändra livsinriktning.
– Samhället ska kompensera och ta hand om barn vars föräldrar inte själva klarar det, men barn sviks varje dag. Att jobba på Johannisberg ska vara att försöka hjälpa en ung människa på rätt väg, det finns annat som är så mycket bättre än kriminalitet.
För två år sedan fick Jim Svensson ersättning från staten för den behandling han utsatts för under statens försorg, detta via Riksförbundet för samhällets styvbarn.
– Det känns som en upprättelse, säger Jim Svensson.