Nu vill jag hoppa i mina nya skidkläder

Hur håller du modet och träningsmoralen uppe i dessa tider?
Jag, som älskar vinter och snö, skulle vilja kalla det kristider.
Betänk att vi Kalixbor befinner oss tiotalet mil från Polcirkeln, och vi har samma vinterväder som vännerna i Trelleborg (inget ont om fina Trelleborg, men de har inte mycket till vinter att skryta med)!
Förra helgen träffade jag finfina kollegor i lättsamt sammanhang och bland dem finns mina två Tjejvasan-kompisar.
Vi pratade om utmaningen, snart bara två månader bort, och den här säsongens skidåkning var snabbt avverkad.
Ingen av oss, inte ens hon som bor i en utpräglad skidort, har stått på skidor ännu denna säsong.
"Ni kanske skulle ha valt en simtävling i stället" tyckte en lustigkurre apropå plusgraderna och slasket på vägarna.

Jag varvar gymträning med mycket träning för överkroppen och konditionsträning med hemmaträning; motionscykel och magövningar på min lustiga magtränarmaskin, tv-shop-fyndet med namnet Ab Revolutionizer.
Magmuskler lär vara nyckeln till att kunna staka länge i skidspåren, och staka lär vara bra att kunna på Tjejvasan.
Lyckligtvis går det att träna stakning även utan snö på gymmet, med ett rep i vardera hand och vikter.
"Motivation är för amatörer" muttrar jag i bilen på väg till gymmet, och "tänk inte, bara gör, följ planen."
Jag har inte alls svårt för att motivera mig till motion, men jag vill ut.
Jag längtar efter frisk luft i lungorna, minusgrader som nyper mig i kinderna och snöknarr under mina skor.
Jag längtar efter att få hoppa i mina nya fina skidkläder och testa min nya fina skidutrustning.

Vad är det som får oss att vilja utmana oss själva?
"Du har en 40-årskris" säger en släkting som minsann sett det hos en kollega för ett antal år sedan.
Hon började klä sig annorlunda och blev som i ett slag mycket gladare.
Typiska drag hos en krisande människa?!

Tänk att 40-årskrisen ofta är svaret när det gäller oss kvinnor, medan männen i samma fas "utvecklar sig själva" eller något annat som låter stabilt.
Ursäkta alla som tror på 40-årskrisen:
Jag tror att hela den teorin är svammel.
Om jag har fel så hoppas jag att 40-årskrisen håller i sig tills 50-årskrisen tar vid, för jag har roligt i den här krisen.
En vän som läst psykologi har berättat om Maslows behovstrappa:
Trappan som är en förklaringsmodell inom psykologin, för hur människor prioriterar sina behov.
De första stegen är primära så som behoven av mat, sömn, sex, bygga bo, trygg ekonomi och så vidare.
"Om inte de behoven uppfylls då kan vi bara tänka på mat, hungrig, mat, ja du vet" förklarar kloka vännen.

Efter de kroppsliga behoven, behovet av trygghet, behovet av gemenskap och tillgivenhet, behovet av uppskattning kommer - högt upp i behovstrappan - behovet av självförverkligande.
De sista stegen i behovstrappan gör inte de första stegen mindre värda, tvärtom, men de gör inte heller de sista mindre lockande.
Självförverkligande - vad är det egentligen?
När drömmar/mål i livet uppfylls.
Det handlar om mer än det givna, som att marinera barnen i kärlek så att de blir starka och lyckliga människor.
För mig är det att utmana mig själv, att utvecklas genom att lära mig nya saker, att våga säga mer ja och mindre nej.

Att göra det oväntade; som att börja leva sundare, jogga Vårruset och åka Tjejvasan.
Att forcera gränserna för vad jag, hittills, ansett mig klara av.
Det gör mig lycklig.
Vad gör
dig lycklig?