Bo Nordebo är uppvuxen i Haparanda och har bott i Umeå, Malmberget och under studierna i Luleå.
Han är utbildad ingenjör och har varit företagare sedan 20-årsåldern.
Han bor sedan många år tillbaka i Vitvattnet.
Han arbetade tidigt i olika projekt med sin pappa Assar Nordebo, som dog för två år sedan.
– Min pappa var i konflikt med myndigheterna angående vattenkraften i biflöden. Jag fick tidigt lära mig att jag måste stå på mig och att jag måste kunna vad lagen säger i olika frågor. Min pappa var ett fint bollplank för mig, jag saknar honom mycket, säger Bo Nordebo.
Vi träffas på Bo Nordebos grustäkt, som finns längs vägen som leder till Lombens skjutfält i övre bygden.
– Jag äger över 100 hektar mark, 63 hektar är produktiv skogsmark och gruset finns på 20 hektar mark, säger Bo Nordebo samtidigt som han visar runt på ägorna.
– Det finns mer än en miljon kubikmeter grus på fastigheten.
Den aktuella historien börjar egentligen för 20 år sedan.
Bo Nordebo, egentligen hans bolag, köpte då den aktuella fastigheten.
– Vi skulle ha grus till våra andra projekt, som erosionsskydd och till betong där vi har vattenkraftverk. Men, eftersom bolag inte får lagfart för skogsmark, så var jag tvungen att köpa fastigheten i mitt namn. Grusåsen är också min pensionsförsäkring, jag vet att det finns efterfrågan på naturgrus, planen var att jag skulle börja ta ut här när jag blir pensionär vilket jag nu nyligen har blivit.
Första konflikten med Lombens samfällighetsförening (också kallad vägföreningen) och fortifikationsverket var 2015, när de ansökte om förrättning av vägen på toppen av grusåsen.
– Jag erbjöd Lombens samfällighetsförening att göra en väg nedanför grusåsen, den vägen skulle bli kortare än vad vägen över min grusås är. De har konsekvent sagt nej till den lösningen, trots att jag erbjudit mig att bygga vägen.
Bo Nordebo förlorade den striden, enligt vad han beskriver i strid mot lagarna som skyddar markägarna.
– Att ha rätt och få rätt är två olika saker, säger Bo Nordebo.
Bo Nordebo har grävt av vägen på grusåsen fyra gånger den gångna sommaren. Lombens samfällighetsförening har återställt vägen varje gång.
Bo Nordebo har nu fått en faktura på knappt 600 000 kronor, för vägens återställande.
Lombens samfällighetsförening, där fortifikationsverket har representanter med, står bakom den.
Bo Nordebo säger att han anser att föreningen fallit, då den inte skött sina förpliktelser, vilket bland annat är att betala ersättning enligt förrättningen till markägarna.
Vad ska du göra?
– Jag har skrivit ett svar, jag betalar inte. Jag har föreslagit en förhandling om en hållbar lösning, säger Bo Nordebo som väntar på att lantmäteriet ska fastslå att förrättningen förfallit.
Hur mår du i allt detta?
– Bråka är ju jobbigt, jag blir oerhört trött av det, men än har jag kraft kvar. Jag tar den här striden med vägföreningen för äganderätten, för alla människor som äger någonting, ingen ska tillåta någon annan att köra över sig. Jag hade aldrig gjort det om jag inte hade varit alldeles säker på att jag har rätt, säger Bo Nordebo.
Hur påverkas du i vardagen, i möten med människor, får du ta otrevligheter?
– Jag träffar inte så många människor egentligen. Jag vet att det finns människor som tycker att jag gör rätt som står på mig, men jag vet också att en del inte vill säga det högt.
Vad skulle du säga till dem som säger att du är en rättshaverist?
– Jag skulle säga att samhället är sjukt. De senaste åren har det blivit allt tystare i samhället. Svensken är livrädd för konflikter. De som tycker annorlunda, särskilt gentemot stora bolag och myndigheter, de är bråkiga, de beskrivs som rättshaverister.
Hur menar du?
– Var hamnar vi när medborgarna tystnat? När folket inte protesterar? När medierna censurerar, när folket inte får komma till tals? Det finns historiska exempel på det, och det leder aldrig till någonting gott. Jag tror att det var Voltaire som sade ”jag ogillar dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. Så fungerar ett friskt samhälle, så får vi utveckling, säger Bo Nordebo.