Det ska egentligen inte finnas på kartan att Mats Olsson ska vara svensk mästare och en av Europas bästa 50-åringar på 800 och 1 500 meter. För bara några år sedan var han ju en vekling som vred sig i krämpor när han skulle ta sig för någon fysisk aktivitet.
Är det helt enkelt så att en del är menade för något? Kanske har alla någon talang, en del upptäcker den och andra inte. För Mats Olsson har talangen hittats – bättre sent än aldrig.
Det var just bilden av en soffpotatis med krämpor som fick Mats Olsson att vilja skapa en förändring i sitt liv. Två kompisar fick honom att komma med på joggingturerna. Långa, långsamma och smärtsamma träningspass blev starten på nya satsningen.
Efter att inte ha tränat ordentligt sedan han var fotbollsmålvakt var det trögstartat.
– Jag var ju soffpotatis i 20 år. När jag var 46 märkte jag att jag sträckte ryggen varje gång jag gjorde något och jag hade knutar i låren. Jag kände mig helt förstörd. När jag började springa med mina kompisar började jag sakta – och det gjorde ont i början av varje pass, säger Mats Olsson.
Men Mats fortsatte att bita i, med löpträning på dryga milen – två gånger i veckan. Till slut gjorde det inte ont att springa längre.
Kompisarnas mål var att springa Lidingöloppet. När det var gjort lade de skorna på hyllan. Mats Olsson fortsatte däremot. Sedan började han tävla.
På Porsörundan sprang han milen på 39 minuter och 45 sekunder. Efter att ha tränat med sex minuter per kilometer gick han på tävling ner på en snittid under fyra minuter.
Men långdistanslöpning är inte Mats Olssons stora talang. Han fortsatte att springa i olika former. Han prövade Swimrun och bergslöpning. Till dess att Kalix friidrott fick upp ögonen för honom och han började träna medeldistans. Där hittade han rätt direkt – och på första veterantävlingen för tre år sedan slog han till.
Han tog rygg på svenska mästaren i klassen, följde honom i 740 meter och spurtade förbi honom sista 60. Seger direkt.
"Va? Var det där ditt första lopp?"
– Då fick jag ju blodad tand så det sjöng om det.
Sedan rullade det på – och nu har Mats Olsson sprungit EM-finaler och vunnit SM-guld i 800 och 1 500 meter.
Olsson ångrar inte en sekund att han började med friidrott trots att han närmade sig 50 år.
– Jag rekommenderar verkligen att man börjar med veteranfriidrott. När jag ser 70- eller 80-åringar springa på tävlingarna – det är det som är målet: Att kunna vara med och tävla även i den åldern. Det är ju fantastiskt. Och det är aldrig så högt jubel som när 80-åringarna gör upp om guldet på sprinttävlingarna.
Har du några ryggproblem i dag?
– Alla fysiska problem är borta. Jag har aldrig varit i så bra form som jag är nu. I början var det tufft att komma ut och träna två dagar i veckan. Nu är det tufft att vara ledig två dagar i veckan.
Nästa helg springer Mats Olsson inomhus-SM. Om tre veckor är det dags för EM i Madrid och senare i sommar ska han springa VM i Malaga. Från trött och stel – förhoppningsvis till medaljör i ett stort mästerskap. Och om han inte klarar det inom de närmsta två åren kan han få bättre chans efter det. Då blir han bland de yngsta i nästa åldersklass.
Men oavsett medaljskörd. En sak lär han behålla ett tag – världsrekordet i fyra gånger 800 meter. Tillsammans med Patrik Johansson, Gunnar Durén och Per Björkman mosade han det kanadensiska världsrekordet med elva sekunder. 8 minuter och 25 sekunder.
– Jag tror att jag får behålla det rekordet livet ut. Det var helt fantastiskt, overkligt. Om någon hade sagt det när jag var en soffpotatis hade jag aldrig kunnat tro det.