Det är den 26 oktober 2016.
Kristian Sörbring, då 44 år, befinner sig i Abisko. Han har flyttat dit, han har hyrt in sig i fjällbyn i Björkliden.
Han är fritidspedagog och har fått arbete i förskolan där, han har tidigare arbetat i barnomsorgen i Kalix.
Hustrun Ann-Karin är kvar i Kalix, där familjen är bosatt.
Tidigt på morgonen denna dag går han på toaletten.
– Det svartnar för ögonen och benen känns som spaghetti. Jag lägger mig raklång på badrumsgolvet. Senare hör jag en röst, stugvärden, som säger "vad ligger du här för" och jag svarar "hjälp mig, jag har fått en stroke", säger Kristian Sörbring.
Helikopter kommer, det blir färd till sjukhuset i Umeå och så småningom vård vid Sunderby och Kalix sjukhus.
Kristian Sörbring har drabbats av en stor stroke.
– Jag har då noll funktion i vänster arm respektive vänster ben. Jag kan då varken gå eller greppa.
Kristian Sörbring berättar att det är ett jättejobb med mycket träning som tar vid.
I maj 2017 står han upp utan stöd.
– Efter två månaders intensivträning i bassäng började jag ta små steg. Jag börjar gå utan stöd, rätt så hyfsat.
Samma höst åker han på en tre veckors vistelse med fokus på rehabilitering, utanför Alicante i Spanien.
– Det gjorde susen! Jag rekommenderar alla som drabbas, som kan åka på en sådan resa, att göra det efter corona. Dels så är de bra på sådan här träning, dels så blir du starkare av att träffa andra och ge och ta emot pepp, säger Kristian Sörbring.
Kristian Sörbring beskriver hur han blev sjuk "som en blixt från klar himmel".
– Jag kan inte säga att jag såg några tecken alls innan det hände. Visst, jag hade haft lite ont i huvudet ibland, jag kräktes någon gång och tydligen hade jag haft någon blödning som jag inte märkt av. Jag hade tidigare kollat blodtrycket och det var skyhögt. Det kan finnas ärftlighet bakom, min pappa drabbades av stroke, säger Kristian Sörbring som kvällen innan han blev sjuk hade varit ute och kollat på norrskenet.
Kristian Sörbring beskriver livet nu:
– Jag håller i träningen och sköter kosten. Jag känner smaker och lukter bättre. Jag är 80 procent återställd med gåendet och har 18 kilo i greppförmåga. Jag arbetstränar några dagar i veckan på JUC (jobb- och utvecklingscenter) och det är jätteroligt att komma ut och ha något att göra. Livet är rätt så behagligt, faktiskt, men det har tagit tid och det måste det få göra.
Mål?
– Till vintern ska jag börja med stavgång och jag skulle gärna komma upp på skidor igen. När jag var yngre var jag väldigt aktiv, jag var väldigt mycket ute i naturen, jag vill tillbaka till det, säger Kristian Sörbring.
Han hjälper andra som drabbats genom att dela med sig av sin historia i Hjärt-Lungfondens grupp "Stroke - drabbade och anhöriga" på Facebook.
I gruppen kan drabbade och anhöriga dela med sig av sin historia, dela information kring sjukdomen och ge varandra råd och stöd. Gruppen administreras av Hjärt-Lungfonden men innehållet skapas av medlemmarna.
– Du måste ha en vilja, du måste vara envis. Det hjälper inte att ligga och tro att det ska lösa sig, du måste röra på dig så gott du kan, säger Kristian Sörbring.
Framtiden?
– Jag kommer att bli bättre. Jag skulle gärna arbeta med andra som drabbats av stroke, jobba med att motivera dem. Det går alltid att hitta på saker. Det finns hopp och det är aldrig för sent, säger Kristian Sörbring.