Det är söndag den 24 september, klockan är kring lunchtid och Karin Gunnarsson är på promenad med hunden Nikodemus.
Nikodemous är en pudelblandning, en pigg och glad kille på sex år.
De bor i Risön och de går den vanliga rundan bakom Billerud arena, en liten bit från hemmet.
Nikodemus är, som alltid, kopplad.
På väg hem, i början av Skolvägen, stöter de på en kvinna som har sin hund, en hund av brukstyp, med sig.
Hon är på andra sidan gatan, hennes hund är kopplad och hon beordrar den att sitta.
– Det har skett incidenter med hunden och jag vet att den är farlig men jag tänker att det nog kommer att gå bra. Plötsligt gör hunden ett ryck, ägaren tappar balansen, ramlar och tappar kopplet, säger Karin Gunnarsson som tar upp Nikodemus i famnen.
– Hunden hoppar mot mig och biter mig i händerna, jag ramlar och tappar greppet om Nikodemus. Jag ser hur hunden kastar min hund i luften flera gånger, jag ser hur han trasas sönder, och jag kan ingenting göra. Det är fruktansvärt. Det är en stor sorg att inte kunna hjälpa sin hund.
En granne ser vad som händer och ringer ambulans och polis.
Nikodemus är skadad, han har ett femton centimeter långt sår på kroppen, men han lever och förs till Gammelstads djursjukhus.
– Jag får veta att Nikodemus har omfattande inre skador som kommer att kräva flera operationer under lång tid. Jag får också veta att det är osäkert hur bra han kommer att kunna bli, även efter ingreppen. Jag tar beslutet att, för hans skull, låta honom somna in.
Karin säger att hon själv haft hund som varit arg mot andra hundar, men att en hund som attackerar människor är någonting annat.
– Jag tror att en hund som attackerar en människa är en tidsinställd bomb, jag tror att den kommer att göra det igen.
Karin har opererat vänster hand, handleden lär ha varit helt söndertrasad och hon har fått sy skador på höger hand.
– När jag skrevs ut från sjukhuset var planen att gå direkt till mäklare och sätta ut huset till försäljning. Jag ångrade mig, här är så fin gemenskap som jag inte vill vara utan. Jag har verkligen känt bybornas stöd genom allt detta. Tack vare min omgivning har jag kunnat reda mig trots att en hand är obrukbar och med den andra handen kan jag bara använda fyra fingrar.
Hon berättar vidare att Risön alltid varit en trygg och fin by, alla känner alla och värnar om varandra.
– En vänlig by, alla hejar på alla, alla är med i gemenskapen.
Nu uppges många vara rädda, de lär inte vistas ute som förr.
– Många är rädda. Är det så här vi ska leva i den här fina byn nu, på grund av en hund? Här finns många familjer med små barn, många hundar och många människor i alla åldrar som tycker om att vara ute och promenera. Jag vill inte heller gärna vara ute längre stunder efter den här händelsen och jag vågar inte skaffa en ny hund. Ska alla bybor, på grund av en människa och hennes hund, vara förvisade att vara hemma? Så tokigt kan det ändå inte vara.
Hundägaren tog kontakt med Karin efter händelsen.
– Vad hon än säger eller inte säger så får jag inte min hund tillbaka. Man får vara ödmjuk inför livet. Inom en tiondels sekund kan allt ändras. Inom en tiondels sekund var mitt liv krossat. Mina händer kommer att läka men själen... jag vet inte, säger Karin Gunnarsson.
Ägaren till brukshunden säger att hon tar på sig det fulla ansvaret för det som hände.
Vid flera tillfällen har hon anmälts för att ha brustit i hundtillsyn.
– Det var fel att hunden tog sig lös och det var fel att hunden gjorde som den gjorde. Jag vet inte vad som triggade igång den, säger hon som tillägger att hennes hund inte gett sig på människor tidigare.
Hon säger att hennes hund nu har munkorg när den är ute och att hon kontaktat en person som ska hjälpa henne träna hundmöten.
– Jag väntar på länsstyrelsens beslut, men det betyder inte att jag inte agerar fram till dess. Det vore jättetråkigt att tvingas avliva hunden. Jag visste inte förrän senare att Karin också skadats. Jag förstår att Karin är jätteledsen, jag mår också jättedåligt.
Människor i Risön är rädda för att gå ut?
– När jag går ut stöter jag, nästan alltid, på hundar som är lösa. Det gäller både stora och små hundar. Varför är de det? Bara för att det ofta handlar om små hundar så pratas det inte om det, säger hundägaren.