Roland Karlsson tillhör den äldre generationen fiskare i Storöns hamn.
Roland Karlsson, 77 år, har fiskat i 55 år och tänker snart sluta. Men ännu hänger han i och deltar i årets fiske av siklöja.
– Det är ryggraden i vårt fiske. Det är så mycket begränsningar i fisket idag och nu har man börjat begränsa trålningsfisket också. Det är synd om mina kollegor, säger han.
Trots allt hårdare villkor för fiskarna är det med nostalgi han ser tillbaka på sitt yrkesliv.
– Du jobbar ju i öppen natur. Det är jobbigt många gånger, men det är ett nöje att hålla på med det också.
När Axel Lindblom, 19 år, anländer till hamnen lyser han upp.
– Det blir han som ska överta nu. Det är ett bra ämne, säger Roland Karlsson gillande och tänder sin pipa.
Axel Lindblom är den yngsta yrkesfiskaren i Storöns hamn och Roland Karlsson en av de äldsta.
Axel Lindblom gick ut ekonomiska programmet på gymnasiet i våras, men började fiska redan när han var 16 år och följde med sin pappa ut när han var ännu yngre. Han tog skepparexamen för tre år sedan.
– Jag har tagit över min farfars tråltillstånd, berättar han.
Han visar sin båt. Den är utrustad med ekolod så man ser hur djupt det är, en radar och en dator med sjökortet där han kan läsa ut var han är och även själv märka ut stenar som han vill undvika.
Axel Lindblom vill satsa på en framtid som yrkesfiskare.
Axel Lindblom har fiskat lax under sommaren. I slutet av september började den korta men intensiva löjfiskeperioden.
Arbetsdagarna startar klockan sex på morgnarna. Då lämnar han hamnen med sin trålare, samtidigt med sin pappa Daniel Lindblom, och så far de ut i fjärden eller ännu längre ut.
– Farsan sitter i den andra båten. Klockan sju hissar vi ner hans trål och så fäster jag den i min båt. Sedan drar vi i sju timmar. Klockan 14 måste vi ta upp den igen.
Trålen är som en nätsäck som de fäster med en vajer i varje båt, förklarar han. De kör bredvid varandra och drar den mitt emellan sig.
– Trålningen är ett ganska lågintensivt jobb. Man sitter och kör och det händer inte så mycket. Sedan blir det mer jobb när man ska dra upp fisken.
Fångsten har varit god hittills, berättar Axel Lindblom.
När de kommer tillbaka till hamnen tar de upp fångsten till en lokal en bit bort där de klämmer ut den värdefulla siklöjrommen som har gjort Kalix berömt.
– För fisket i Norrbotten är det livsviktigt. Det är det enda som det är någon större vinst i. Laxfisket är dåligt nu, för det är så låg kvot. Strömningsfiske är det inte så mycket här heller. Det är mest småfiske som försigår här uppe, förutom löjfiske, säger han.
Hans pappa brukar åka ungefär 50 mil neråt för att skötfiska strömming i Bottenhavet berättar han.
– Men det är löjrommen som gör att det fortfarande finns yrkesfiskare kvar här i Norrbotten.
Vanligtvis startar löjfisket 20 september och håller på ungefär en månad.
– Men nu var det så liten kvot så vi sköt upp det en vecka så att det hinner bli mer rom och vi håller nog bara på ett par veckor.
Kvoten beslutas av Havs- och vattenmyndigheten. Själv har han dock inte märkt av någon brist på fisk. Fångsten har varit god hittills.
Klara Jolanki och Julia Hjelm kommer på eftermiddagen för att klämma löja. De tycker det är ett trevligt sätt att tjäna extra pengar.
Uppåt ett 50-tal extrainkallade rensare brukar jobba på kvällarna runt ett stort bord. Det är ungdomar, pensionärer och andra som vill tjäna extra.
Axel Lindblom tänker i nuläget att det är det här han vill jobba med i livet, men han tror att han kommer att behöva ha andra sysselsättningar vintertid. Kanske jobba med lotsarna i Luleå eller ploga snö.
– Nog är det kul att fiska. Som Roland sa, man får vara mycket i naturen, jobbar mycket fritt och bestämmer arbetstiderna själv, säger han.
Siklöjan ger den värdefulla löjrommen och är viktig för Norrbottens yrkesfiskare.