Smina Fredriksson
Ålder: 64
Bor: I Kalix
Gör: Jobbar som cirkelledare på Vuxenskolan.
Hon köpte färger och annat material som behövdes och målade plakat för att använda på manifestationerna. På lördagarna, om det inte varit storhelger eller om hon varit sjuk, har hon stått tillsammans med andra engagerade Kalixbor på Galleriatorget med sina plakat och manifesterat mot kriget.
– Man kan komma och tända ljus och ibland går vi runt i Kalix med den ukrainska flaggan för att visa solidaritet.
Till 24 februari planerar hon en stor manifestation i Kalix.
Dagen då hon fick veta att hennes gamla hemland Ryssland hade invaderat Ukraina trodde hon att hon drömde en ond dröm.
– Jag ville bara vakna. Jag ville inte tro att det var sant. Jag tänkte varje minut på kriget.
Hennes engagemang har fortsatt ända sedan dess. Hon har skickat barnkläder till Ukraina och även skänkt saker till flyktingar som kommit till Norrbotten.
Smina Fredrikssons mamma var från Litauen, hennes pappa från Ukraina. Själv är hon född i Litauen men flyttade som liten till Ryssland.
Sin vuxna son som är kvar i Ryssland har hon inte sett på sju år.
– Han har försökt söka visum två gånger men har inte fått komma hit. Själv kan jag inte åka till Ryssland nu, jag kommer att bli häktad och åka i fängelse.
Sonen lever på hemlig adress eftersom han är emot kriget.
– Det är jättefarligt för honom.