Allt började när Mary var i 14-årsåldern.
– Den första förändringen som jag minns kom när Mary och hennes kompisar började klä sig i svart och måla sig i svart kring ögonen och på läpparna. Jag gillade det inte. Hon som hade spelat fotboll i många år, och var jätteduktig, ville plötsligt sluta. Hade hon varit kvar där, hade det som senare hände kanske aldrig hänt.
Kristina berättar att Mary hade många kompisar, var omtyckt och senare kom att trivas på gymnasiets fordonsprogram.
Mary började må dåligt och hon fick via socialförvaltningen en människa att prata med.
– De tog prover om droger och det fanns inga droger eller alkohol med i bilden.
Kristina berättar att kontakten var bra, liksom några av de senare kontakterna vid bup (barn- och ungdomspsykiatrin) i Kalix.
Det är många gånger svårt att sätta ord på vad som orsakar det dåliga måendet, så också här.
– Mary ville att alla skulle må bra. Hon tog sig an andras känslor och problem och hon blev nedtyngd av dem. Hon var väldigt inkännande.
Mary fick medicin och hade bättre och sämre perioder i sitt mående, det senare yttrade sig ibland i att hon skar sig själv.
På påskdagens morgon år 2011 ringer Marys pappa.
Det är han som har hittat henne.
– Han skriker ”jag tror Mary är död”. Jag tar mig dit, det går snabbt, det är knappt en kilometer mellan där hon befinner sig och där jag bor, säger Kristina som går fram till dottern och känner att hon är kall och har börjat styvna till.
– Jag är i chock, jag har svårt att ta in vad som hänt. Jag har fortfarande svårt att förstå att det hände just då. Mary hade mått bättre en tid, hon skulle fylla 18 år i augusti samma år och ta körkortet. Jag hade lovat att jag skulle köpa henne en bil. Vid det här tillfället var hon också med sin pojkvän.
Ambulans och polis är snart på plats.
– Jag var på bårhuset flera gånger, jag satt och höll hennes hand och pratade till henne. Min syster kom och var med, hon var ett fantastiskt stöd. Hon hjälpte mig att klä Mary i mjukisbyxor, en tröja med tryck och huva och vi lade också ned hennes favoritmjukisnalle.
Det skulle senare visa sig att Mary hade slutat ta sin medicin för en tid sedan.
Kristina säger att hon naturligtvis var mycket ledsen det första året, men det gick ändå bra.
Hon ville prata om Mary, hon tycker ännu om att prata om Mary.
– Det var svårt att se hur bekanta gick omvägar när de såg mig på stan eller i affären. Inte alla, men många gjorde det. En av dem kom senare fram till mig och sade ”förlåt, jag vet att du har sett hur jag undvikit dig” och förklarade att hon inte hade vetat hur hon skulle bete sig. Jag svarade att hon inte behöver be om ursäkt, men att jag hade uppskattat om hon och andra hade kommit fram till mig. Du behöver inte alltid säga så mycket om du inte vill, men visa att du finns där.
Marys vänner fanns dock som stöd.
– De var så fina. De ringde och kom förbi för att prata en stund. Det är fina minnen som jag för alltid bär med mig.
Kristina säger att det är tabu att prata om självmord och att vi måste komma ifrån det.
– Jag använder hellre ordet självmord än ordet suicid. Det är fruktansvärt att se utvecklingen, att självmord kryper allt lägre ned i åldrarna. Jag skulle vilja att skolorna spred kunskap om psykisk ohälsa och att det finns hjälp att få redan från mellanstadiet.
En annan åtgärd hon återkommer till är att människor med psykisk ohälsa måste få hjälp mycket snabbare än i dag.
– En kontakt med vården – en psykolog, en sjuksköterska inom psykiatrin eller någon utbildad på området – och ett första möte helst samma dag som människan söker hjälp. Det kan hända mycket med måendet på kort tid, det är helt orimligt att människor ska tvingas vänta veckor eller till och med månader för att få hjälp. De med psykisk ohälsa måste få kosta från dag ett, det är inte samma som om du har en annan åkomma. Vi kan inte räkna i kronor då det gäller detta. Ett människoliv är värt mer än allt. Du väljer inte självmord, det är en handling du drivs till.
Kristina hade hört att det egna måendet kunde försämras efter det första året, men hon hade inte tänkt så mycket på det.
– Jag hade tagit mig tid att sörja, jag hade gråtit och jag är en stark person. Jag jobbade för det hjälpte mig att skingra tankarna. I februari eller mars det andra året efter det att vi förlorat Mary började jag må riktigt dåligt. Det kom som en käftsmäll. Jag bad om och fick träffa en psykolog några gånger.
Vilken hjälp erbjöd samhället er anhöriga efter Marys död?
– Ingenting, egentligen. Jag hoppas att suicidpreventionsprojektet ska leda till förbättringar även där.
Mary har en yngre och en äldre bror, det är tre år mellan barnen och Mary skulle ha fyllt 30 år i år.
– Vi var en helt vanlig familj med tre barn. Vi reste och gjorde saker tillsammans som vilken familj som helst. Det går inte att säga att ”det här händer inte mig”, ”det här händer inte vår familj”. Det som hände oss händer och kan hända i alla familjer.
Hur orkade du vidare?
– Det var svårt. Hade jag inte haft pojkarna hade jag inte suttit här i dag, då hade jag också lämnat livet. Jag kände ibland ”jag vill fara samma väg som Mary”, men jag hann tänka ”hur blir det för pojkarna då?”. Än i dag är jag livrädd att det ska hända pojkarna något, det kommer jag alltid att vara.
Kristina säger att hon pratar mycket med dottern, fotot på henne finns i bokhyllan i vardagsrummet.
Hon säger också att hon gärna vill finnas för andra som är i samma situation som de en gång var, med barn som lider av psykisk ohälsa, för att om möjligt kunna hjälpa.
– Det kan vara skönt att prata med någon som vet hur det är.
Hur mår du nu?
– Jag mår bra, men jag bär med mig det här hela livet. Jag besöker ofta familjegraven där mina morföräldrar, föräldrar och Mary ligger. Det känns bra att hon har dem i närheten. Jag brukar säga att jag hoppas att hon har det bra var hon än är. Jag hoppas att hon har fått lugn och ro nu.