När Ivan Nordmark, 73, den 28 mars satte sig i bilen var han på väg mot Silverskatten. Det är en privat förskola i Töre som han är styrelseordförande för. Ivan, som bor i Kalix, var på väg att hjälpa till att ta undan lite utemöbler utanför förskolan som stått ute under vintern. Väl på plats möttes han av personalen. De tog sig en kopp kaffe och sedan gick han och kollegorna Malin och Sara-Karin ut tillsammans med ett tiotal förskolebarn. Ivan började hacka med ett järnspett för att få loss en möbel som hade frusit fast i backen.
– Plötsligt kändes det som att hjärtat skulle hoppa ur bröstet. Det går inte att beskriva hur obehagligt det var. Hjärtat bara rusade okontrollerbart, berättar han.
Han sätter sig ned på en pallkrage, men efter bara några sekunder slocknar han. Kollegorna och ett tiotal barn ser hur han går in i djup medvetslöshet. Ivan har drabbats av hjärtstillestånd. Nu ligger han där utan puls och andning. I klinisk mening är han död. Men han har tur. Kollegorna är utbildade på hjärt- och lungräddning, och nu är de snabba. Att en människas hy plötsligt antar en blå nyans kan bara betyda en sak.
– Efter ungefär fem minuters hjärtmassage fick de igång mig. Jag öppnade ögonen och förstod direkt vad som hade hänt.
Han harklar sig, spänner överläppen och fortsätter:
– Vakna Ivan! ropade de, och slog mig lite lätt om kinderna. Jag är så oerhört tacksam. Jag lever tack vare dem.
Ivan kände sig förvirrad och ville resa sig. Men det lät inte hans kollegor honom göra.
– Jag minns att det tog lång tid för ambulansen, säkert upp mot en halvtimme. De hade svårigheter att hitta. Men till slut kom de.
Väl på plats så stabiliserade ambulanspersonalen upp honom på en bår. De gav honom några sprutor och placerade in honom i bilen. Sedan blev det full fart iväg mot Kalix, men efter ungefär en mil fick de order om att vända och köra mot Sunderby sjukhus.
– På Sunderbyn Sjukhus gick de in i handleden och förde in ett mycket smalt rör. Det fungerar som transport för de verktyg som de använde för att ta bort förkalkningar bland annat förkalkningar. Dessutom monterades en elektronisk apparat som kallas ICD-system för att bromsa hjärtfrekvensen.
– Men läkarna var så oerhört professionella. De pratade alla möjliga alldagliga saker och skojade om det som visades på skärmen, samtidigt som de pratade om vad de gjorde för något. Det gjorde verkligen att jag kände mig trygg.
Ivans fru Karin Nordmark var fortfarande lyckligt ovetande om vad som hade hänt. Hon var ute och hade lämnat telefonen hemma.
Det här var inte första gången Ivan var med om något liknande. För 21 år sedan, 1995, så befann han sig på ett företagsbesök på en snickerifabrik i Kalix. Där, mitt bland alla människor, började han känna att något inte stod rätt till och satte sig ned på en stol.
– Jag hade fått en hjärtinfarkt och hjärtstillestånd, och blev kvar på den där stolen. När jag vaknade på sjukhuset så kom jag inte ihåg någonting. Jag fick under en period göra rehabiliteringsövningar för att få igång minnet igen. Det var en tuff tid, både för mig och min familj.
Ivan berättar att han är bekymrad över Kalix sjukhus framtid i och med det att det har kommit ett förslag på att lägga ned IVA och ta bort röntgenläkartjänsten. Ingen människa planerar ju i förväg att bli sjuk, menar han.
– Det kan gå blixtsnabbt. Att få hjälp direkt kan vara skillnaden på liv och död.
Hur går man vidare efter sådana traumatiska händelser?
– Den bästa rehabiliteringen är att omge sig med positiva saker, positiva planer och positiva människor. Veckan efter mitt senaste hjärtstilleståndet så åkte jag och min fru till Prag. Grannarna kunde knappt tro sina öron.
– Det är viktigt att sysselsätta sig och inte hamna i en negativ spiral.
Och Ivan, som under sitt yrkesverksamma liv arbetade med företagsutveckling och inom riskkapitalbranschen, lever som han lär. När jag träffar honom har han precis kommit hem från en resa till Barcelona. Han och Karin tar ofta hand om sina barnbarn. Han åker skidor hela vintrarna och han är djupt engagerad i föreningslivet. Tidiga morgnar kan man möta honom cyklande längs vägarna i Kalix.
– Även om man har varit med om något riktigt allvarligt så kan man inte gå omkring och oroa sig för att varje stund ska vara den sista.