"Risken att bli misshandlad på jobbet på Johannisbergs ungdomshem hade varit betydligt mindre med mer personal och säkerhetstänk" säger Jennie Resin som fortsätter:
– Egentligen går vi till jobbet med livet som insats, jag vet det och samtidigt älskar jag mitt jobb. Men ska det verkligen behöva vara så, ska någon behöva bli ihjälslagen före självklara förändringar genomförs.
Hon har arbetat på Johannisberg i fem år. Parallellt med yrkeserfarenheten har hon validerats till behandlingsassistent.
Hon säger att det är ett ”tufft jobb”, att hon håller på reglerna och alltid polisanmäler hot och våld.
– Hur ska vi annars visa att det inte är ok? Jag skulle önska att det var institutionen som anmälde och inte vi enskilda i personalen, det skulle bli mer tyngd i anmälningarna om institutionen visade att här ska inte personalen hotas eller misshandlas.
Det senaste året har hon blivit misshandlad tre gånger. Den första var när en personal larmade från vård i enskildhet.
– När larmet kom sprang jag. Ungdomen var hotfull och upprörd och gav sig på min kollega. Jag gick mellan och bultade bort ungdomen, det blev tumult och jag träffades av en hård spark.
Samtidigt kom en kollega springande och tog fast ungdomen.
– Han riktade då sin ilska mot mig och började sparka och slå mot mig. Han skrek att han skulle våldta sönder mig och mina barn och han skrek att han skulle knulla min man, säger Jennie Resin.
Personal från en annan avdelning ansluter och tar hand om ungdomen tills polisen kommer och tar med sig honom.
Några timmar senare återvänder ungdomen till institutionen.
– Jag var ensam nattpersonal så jag skulle ta emot honom. När han ser mig spottar han på golvet i samband med att han av polisen förs tillbaka till vård i enskildhet. Det var jobbigt att han kom tillbaka och att jag var ensam, hoten kändes riktade mot mig.
Jennie Resin anmälde händelsen och ungdomen dömdes för våld mot tjänsteman på hennes kollega och hot mot tjänsteman mot henne.
Den andra gången var när ungdomarna skulle sova. Två ungdomar börjar bära in teven på rummet. Jennie Resin säger nej och ställer sig i vägen. Diskussion uppstår och en ungdom kommer plötsligt från sidan med en soffa i hög fart och kör rakt in i henne.
– Jag skjuter bort den och ungdomen börjar slita i mig för att få med mig in i korridoren, jag håller fast i dörrkarmen, men orkar inte hålla emot.
Till slut lyckas personalen låsa in ungdomarna i korridoren till sina rum och Jennie Resin blir ensam kvar under natten till häcklande ord som ”hora”.
– De gick in på sina rum, de vann. Jag blev kvar ensam, det resonerades att de ändå var inlåsta
Jennie Resin gjorde en polisanmälan, dokumenterade skadorna på sjukhuset och hon omplacerades till en annan avdelning.
Den tredje misshandeln hände den 12 mars i år. Jennie Resin var ledig men då det var stökigt på JB åkte hon för att jobba ett extrapass. Stöket var initialt på en annan avdelning och fyra från personalen var skadade. En ungdom som befann sig i vård i enskildhet skulle upp till avdelningen igen och en annan skulle ta hans plats.
–Jag frågade om det var en god idé att ta upp ungdomen till avdelningen, då ungdomen han bråkat med var på samma avdelning. Jag fick svaret att det skett samtal och bråket var över.
När ungdomen kommer upp på avdelningen, börjar den andra ungdomen direkt att provocera. Det slutar med att de slåss. Jennie Resin hamnar mitt i fighten.
– Det är inte riktat mot mig, men jag får ett slag i ansiktet.
Hon särar på ungdomarna. En kollega ansluter och tar hand om den ena ungdomen. Jennie Resin riktar sin uppmärksamhet mot den andra. Hon ser hur kollegan viker sig och att ungdomen kommer mot henne i full fart, sliter tag i hennes hår, sliter bak huvudet, mot golvet och slår henne rakt i ansiktet.
– Jag flyger ned i golvet och hör en personal ropa ”Jennie”, ”Jennie”.
Jennie Resin tar sig upp och bultar ungdomen bakåt mot korridoren för att få ut honom från avdelningen. Hon lyckas.
– Jag stannade kvar över natten, det behövdes personal och jag ville hjälpa mina kollegor och min arbetsgivare. Jag satt och kylde ansiktet med en pommespåse.
Hon berättar att den ena ungdomen var väldigt ångerfull efteråt, den andra sade bara ”sorry, jag har inte gjort någonting”.
Morgonen därpå sökte hon läkarvård.
– Jag hade ont och skadorna dokumenterades. En blåtira, fläskläpp, ont i nacken och i en hand. Jag blev sjukskriven två veckor.
När hon ska återgå till jobb får hon höra av en kollega att ungdomen som inte var ångerfull är kvar på avdelningen hon jobbar på. Hon kontaktar institutionen.
– Jag fick svaret ”är det ett problem”. Ja, så klart är det ett problem. Ingen ska arbeta med någon som hotat eller gett sig på en fysiskt, sådana är reglerna, det är en säkerhetsfråga.
Hon krävde att få byta avdelning eller att ungdomen flyttades, det blev det förstnämnda.
– Det är inte vi behandlingsassistenter som ska hålla reda på sådant. Tänk om jag inte fått veta, då hade jag första dagen efter sjukskrivningen tvingats jobba med en som misshandlat mig.
Jennie Resin betonar att hon älskar jobbet men att det är för osäkert. Hon reagerade på att Tomas Fjellvind i Norr Medias serie sagt att han hoppas att de nya avdelningarna ska innebära ett ”tryggare jobb”. Två avdelningar har nu öppnats och ytterligare öppnas i höst.
– De nya avdelningarna har ett flertal säkerhetsbrister. Hade någon pratat med oss som jobbar på golvet hade säkerhetsbristerna undvikits redan från start, säger Jennie Resin.
Jennie Resin kräver likt annan personal och fackförbundet Seko att ensamarbete upphör. Om två personer arbetar förmiddag och en person går på ett larm, blir den andra ensam. Om en personal går till skolan med en ungdom, blir den andra ensam på avdelningen. Om en går till gymmet med en ungdom är det ensamarbete. Om en går på utgång med en ungdom, blir det ensamarbete.
– Ensamarbete förkommer hela tiden, varje gång vi är ensamma innebär det en katastrofal säkerhetsrisk. Vi tar upp det hela tiden och får svaret ”det finns folk i huset”, men det är ju på andra avdelningar. Mycket hinner hända förrän de kommer på larm och det är inte alltid man kan larma.
Hon berättar att hon mötts av kommentarer från ledningshåll som ”måste ni alltid förvänta er det värsta”.
– Ja, det måste vi.
Jennie Resin säger att det måste bli bättre säkerhet på Johannisberg. Mer personal, nolltolerans mot hot och våld - allt ska polisanmälas - och bort med uppenbara säkerhetsrisker på avdelningarna, samt mer utbildning till personalen i självskydd. Hon vill också att efter varje händelse ska personalgruppen med chef prata igenom händelsen.
– Hur kändes det, vad kunde vi gjort annorlunda, hur gör vi nästa gång. Hur mycket vi än brinner för ungdomarna, så är det ett jobb. Vi har liv och ofta en familj att komma hem till. Det har blivit våldsammare på JB och efter senaste händelsen känns det extra påtagligt. Vi kan inte tolerera hot och våld, det måste få ett slut, säger Jennie Resin.