Calle vill inte att vi går ut med hans efternamn, på jobbet använder de för säkerhets skull bara medarbetarnas förnamn.
Calle är adopterad, han växte upp i Göteborg med mamma, pappa och två syskon, familjen hade god ekonomi och bodde i ett bra område.
Han berättar att mamma var en viktig person, pappa var mer i utkanten och inte lika involverad i vad som hände.
– Jag var mobbad genom hela skolgången, från årskurs ett till nio. Jag blev slagen, andra elever tog mina saker, en gång kastade de upp sakerna på taket så jag fick gå hem i bara strumporna, säger Calle som konstaterar "rasismen och nazismen var stor under 1990-talet, mycket av mobbingen handlade om hur jag ser ut".
– Jag bytte skola flera gånger, jag kände aldrig att jag passade in och jag hade egentligen inga vänner. Jag hängde med ett killgäng men jag blev aldrig del av den gruppen och när det tog slut med tjejen jag varit tillsammans med i två år så lämnade jag det gänget.
Calle berättar att han var ledsen och hamnade i en identitetskris - och hittade andra killar att hänga med.
Det ändrade allt.
– Då började mitt destruktiva liv. Det var bilstölder, inbrott och droger. Det ena ledde till det andra. Jag har gjort mer skit än vad som blivit känt, så är det nästan alltid, jag har varit i slagsmål men jag har inte gjort mig skyldig till grova våldsbrott. Jag har sysslat med kampsport och jag var bra att ha med om vi skulle behöva slåss.
– Min roll i den nya umgängeskretsen var att jag var bäst på att vara sämst och jag var helt okej med det, jag hade ju äntligen en identitet. Människor tog emot mig på ett sätt som jag aldrig upplevt innan. Det blev en typ av bekräftelse på att jag existerar. Med tiden träffade jag människor som var allt mer kriminella och jag kom allt längre ned i den kriminella världen med grövre brott och mer droger.
Han berättar att drogerna var allt från marijuana och hasch till rohypnol, benso, amfetamin, extasy och kokain.
– Jag provade det mesta, men jag injicerade aldrig, jag är väldigt rädd för sprutor.
Calle berättar att han ganska tidigt fick polisens ögon på sig, men att han många gånger lyckades snacka sig ur situationer.
– Jag borde ha blivit tagen långt tidigare, men jag fick rätt människor att tro på mina påhittade historier och kunde fortsätta.
Frågorna om hur han hade det kretsade gärna kring hans livssituation och det faktum att han kommer från ett bra område.
– Jag reagerade starkt på det, "stoppa inte in mig i ett fack" och "försök inte kategorisera mig" sade jag. Jag bär med mig den inställningen, du kan få problem oavsett bakgrund, även om det ju är vanligare att hamna i det om du växt upp i mer utsatta områden.
Calle kom så småningom i kontakt med en fältassistent och de byggde upp en fin relation.
– Jag kunde ringa honom när det var jobbigt och han frågade alltid hur det var med mig, han visade att han brydde sig.
Vändpunkten kom en tidig morgon.
Calle vaknade upp i en lägenhet och visste inte var han befann sig.
– Det var första morgonen på väldigt länge som jag vaknade nykter, utan alkohol eller droger i mig. Jag minns att det var ovanligt fint väder för att vara så tidigt på året. Jag gick ut och jag gick i flera timmar, en massa tankar snurrade i huvudet, jag ville ringa fältassisteten och vid nio-tiden på morgonen vågade jag ringa honom. Jag hann bara säga "hej, det är Calle" innan han svarade "är det dags nu?" och jag svarade "ja, nu har jag fått nog, nu är jag färdig".
Han beskriver hur allt sedan gick väldigt snabbt, från beslutet om LVU (lagen om vård av ungdom) till resan till JB i Kalix.
– Som jag minns det gick det på några dagar. Kanske gick det extra snabbt för att de haft ögonen på mig så länge, kanske för att jag äntligen förklarade mig villig att ta emot vård.
Calle skulle inom kort fylla 18 år och var skriven hemma hos föräldrarna. Han bodde i verkligheten utomhus och på olika platser, han var hemlös.
– Jag kände mig helt tom. Jag satt i diskussion med socialtjänsten, jag gick hem, packade min väska, gick tillbaka till socialkontoret och sade "jag är redo att åka". När jag gick vände jag mig om, mamma stod i köksfönstret och vinkade precis som hon hade gjort varje dag när jag gick till skolan.
Calle berättar att han inte visste någonting om vad som väntade honom på Johannisbergs ungdomshem i Kalix.
Han kom fram sent en kväll i slutet av mars 2001, han åkte taxi från Kallax till Kalix.
– Jag var så jävla rädd när jag gick in på avdelningen. Fy fan vad rädd jag var. Vad skulle hända nu? Var detta lugnet före stormen? Hur skulle de behandla mig? Hur länge skulle jag vara här? En miljon tankar snurrade i huvudet.
– Jag var så trygg, självsäker och bekväm i den destruktiva världen med våld, vapen och grov kriminalitet. Nu stod jag här drogfri och kände en massa saker för första gången på länge. Jag var inte van vid att känna, jag tog droger för att slippa känna, för att glömma, för att slippa konfronteras med mitt samvete.
Calle säger att han minns visitationsrummet, hur han fick klä av sig allt utom boxershortsen, att han hade sina gula boxershorts med gråben och hjulben på som föräldrarna köpt till honom under en resa i USA, att han fick lämna urinprov.
– Jag började gråta där och då. Personalen tröstade mig, "det kommer att gå bra". Efteråt frågade de om jag ville ha någonting att äta. Jag åt två smörgåsar innan jag gick och lade mig i mitt rum. Personalen berättade om rutiner, väckning och frukost men jag kunde inte ta till mig vad de sade då. Jag sov ingenting den natten.
Calle kom att stanna på JB i knappt åtta månader, innan vården fortsatte vid ytterligare två behandlingshem, helt enligt plan.
– Månaderna på JB var de bästa i mitt liv. Jag trivdes bra, de andra ungdomarna var jättebra och den behandling jag fick var jättebra.
Han berättar att det är på gott och ont att allt detta hände då, under senare delen av tonåren.
– På ett sätt är jag glad över att det hände när jag var så ung och kunde få den behandling jag fick. Hur hade det blivit om jag hade varit 25, 30 eller 35 år? Då hade jag hamnat i fängelse och inte alls fått samma behandling och kanske inte samma resultat.
Vad var avgörande för att det blev så bra?
– Bemötandet när jag kom hit, det lade ribban direkt. De var trevliga, inte alls korta i tonen mot mig, jag var inte "ännu en ungdom" utan de såg just mig. Jag kände att jag togs emot med respekt.
Var hade du varit i dag utan JB?
– JB blev min räddning. Utan JB hade jag varit död sedan många år tillbaka, helt säkert.
Calle kom så småningom ut och kom att bo kvar i Göteborg, han beskriver att det gick bra för honom.
Han flyttade senare till Oslo, Norge, där han var lageransvarig i ett företag innan han åtta år senare flyttade hem och startade ett transportföretag som han drev en tid innan han lade ned det då han ville göra någonting annat.
– Något fick mig att skriva till en personal på JB och vi började prata över nätet. Några av dem som jobbade här när jag var intagen finns kvar. En dag frågade han mig om jag inte skulle vilja komma hit och jobba som behandlingsassistent. Jag sökte jobb och fick datum för intervju i juli i år. Jag ordnade med bostad, jag hyr ett hus, jag tänkte att jag stannar oavsett jag får jobbet eller ej. Jag flyttade upp i augusti. Jag har hittills bott i storstäder som Göteborg, Stockholm och Oslo men jag avskyr stressen där, jag trivs i Kalix, här är lugnt och skönt.
Calle fick jobbet och för drygt en månad sedan började han.
Vi går över gården som är omgärdad av höga staket med taggtrådsrullar högst upp.
– Det ser inte alls ut som när jag var intagen här, området var mer öppet och flera av byggnaderna fanns inte då. Det är andra tider, våldet är grövre än tidigare och bland annat så har ju JB högsta säkerhetsklass numera, men samtidigt... en ungdom är fortfarande en ungdom, beroendeproblematik är fortfarande beroendeproblematik, säger Calle.
Hur kändes det att komma hit igen?
– När jag stod utanför Utredningen, där jag bodde under min tid här, kändes det som att kastas bakåt i tiden igen. Jag minns alla rutiner, alla låsta dörrar... Det var lite jobbigt men det gick över, nu känns det bra.
Kollegan Stefan Granström passerar och det blir lite småprat, bland annat om en utbildning som är på gång.
Stefan Granström och ytterligare en kollega tog emot Calle den där sena kvällen för 21 år sedan, och det var också han som tipsade Calle om att söka jobb på JB.
– Jag minns så klart Calle. Han var intresserad av människor, full av empati och hade vissa ledaregenskaper redan då, säger Stefan Granström.
Tillbaka till rollen som behandlingsassistent.
– Vi som jobbar här är ett bra team kring ungdomarna, vi kompletterar varandra bra. Jag känner att jag kan bidra med förståelse, jag vet hur killarna som är intagna här kan känna, och jag tar med mig det bemötande jag själv fick till dem, säger Calle som fortsätter:
– Det kan gå dåligt för vem som helst. Det finns så många fördomar om JB, fördomar som beror på okunskap. När du har ont i tanden så går du till tandläkaren, när du har ont i själen så går du till psykologen och om du har ont av livet så kan du hamna här, det är inte konstigare än så. Det är klart att det händer saker, det är inte så konstigt med tanke på den verksamhet som finns här.
Det är tydligt att Calle brinner för sitt jobb.
– Killarna jag jobbar med är smarta, vanliga, bra killar som gått fel, de har gjort dåliga val. Jag är inte och kommer aldrig att bli intresserad av vad de har gjort eller inte gjort, vem de känner eller inte känner. När jag träffar människan första gången, från det att vi tar i hand, då börjar vi. Jag vill att ungdomarna ska känna att jag finns för dem och att jag ser dem, inte vad de gjort. Det är väldigt viktigt, särskilt i det här jobbet, att skilja på sak och person. Det är människan jag ska möta, inte brottet.
Han säger att jobbet är utvecklande även för honom.
– Jag är 39 år och för första gången i livet känner jag att jag fyller någon slags viktig funktion, att jag faktiskt kan göra skillnad för andra människor. Det är stort.