Andreas Hyttsten är datakillen som flyttade från Stockholm till Kalix. För tre år sedan sökte han jobb på Johannisberg.
– Jag har älskat jobbet från dag ett. Hela min tanke är att plantera ett frö som förhoppningsvis ska växa till sig. Det viktigaste är att bygga relationer. Det är inte min sak att döma, de är redan dömda av tingsrätten och av samhället. Mitt jobb är att ge hopp om att komma ur kriminalitet.
Han konstaterar att även om ungdomarna känns som ”bonusbarn” så har de en bakgrund som programmerat dem till att göra de brott som lett dem till Johannisberg.
– Det är otroligt utmanande och jobbet är inte för vem som helst. Det gäller att vara tålmodig, öppen och lyhörd. Det viktigaste är att vara en bra medmänniska, de här ungdomarna är utsatta, det finns en anledning till att de begått brott. Att dra paralleller till sina egna barn, det är bara att glömma direkt, de här grabbarna har bakgrunder vi inte kan föreställa oss. Jag har jobbat här i tre år och jag är inte alls färdigutbildad, jag lär mig nytt varje dag.
Han säger att Johannisberg inte är ett ”dagis” och det händer att både ungdomarna själva och personalen blir utsatt för våld och hot.
– De kan bli upprörda för att de stör sig på någonting, men också när du kommer för nära. En del vill behålla fasaden av en ”bad boy”, det är ett försvar som de kan ha byggt upp under lång tid. Vi är inpå hela tiden, tränar tillsammans, spelar spel, pratar, gör äggröra på kvällen, visar att det går att ha normala relationer och att de inte behöver prestera dumheter. Samtidigt får vi ofta till oss oerhört påfrestande berättelser som är svåra att lämna bakom sig. Man måste brinna för ungdomarna annars känner de det direkt och då är man inte vatten värd.
Tillbudsrapporterna visar att i många fall där personal utsatts för våld har det inletts vid ensamarbete.
– Det är oerhört komplicerat. Ensamarbete ska inte förekomma, men det händer.
Det var just vid en stunds ensamarbete som han själv råkade ut för en situation som började bli våldsam.
– De andra i personalen skulle byta om, jag blev själv med sju pojkar. Då uppstod bråk mellan två pojkar. Jag larmade och skyndade mig att krama den stora killen och viskade ”det är inte värt det”. Jag svarade med mjukhet. För mig var det rent instinktivt, samtidigt som jag kramade honom ställde jag mig ju i vägen. Det fungerade utmärkt och det lugnade ned sig. Jag känner mig fortfarande väldigt glad över att det fungerade väl att möta situationen med mjukhet. Jag känner en otrolig respekt för att han lyssnade.
Han säger att det är viktigt att läsa av situationer och stämningar.
– Vi tar temperaturen varje dag och vi vet underliggande hot. Är någon i affekt lämnas ingen personal ensam med personen och som sagt det ska inte hända, men händer ibland ändå.
Då och då sker upplopp, det startas bränder, de försöker fly, de smugglar in narkotika och de ger sig på personal och på varandra.
– Vad förväntat vi oss? Egentligen klarar de att leva här så nära inpå varandra väldigt bra. Med tanke på det klientel vi har så fungerar Johannisberg väldigt bra.
Han säger att rädsla hör till jobbet.
– Den som jobbar här kommer att hamna i situationer där man är extremt rädd och ju lugnare det är, desto mer på spänn ska du själv vara för då kan någonting verkligen vara på gång.
Ingångslönen på omkring 24 000 kronor kritiseras ibland som låg.
– Den är inte jättehög, men vi har gratis tandvård och läkarvård och statlig pension som gör att vi går i pension tidigare, jag klagar då inte.
Arbetsplatsen är placerad bakom järngrindar och taggtråd, ändå är det där som Andreas Hyttsten säger sig vara mest levande.
– Jag går genom grindarna med ett leende, jag är otroligt glad över chansen att få hjälpa dessa unga människor. Jag blir så glad när någon senare hör av sig och berättar att det gått bra för dem, det är riktig glädje, säger Andreas Hyttsten.