Familj, fleece – och öppet hav

Rubus arcticus race kördes för första gången 2010. Hans Forsgren från Kalix segel- och motorbåtssällskap hade varit ner till Jönköping och studerat tävlingen ”Vättern kors och tvärs”. Han tyckte att det borde gå att göra något liknande längs Norrbottens kust och fick med sig de andra klubbarna, från Kalix i norr till Piteå i söder. Nu seglas RAR vartannat år, som en tredagarstävling med etapper från Trutskär i Kalix skärgård via Gårdsviken på Bergön utanför Töre och Likskär i Luleå till slutmålet Svinöra i Piteå. Tävlingen blev populär redan första året och den här gången har anmälningarna överskridit det tänkta maxantalet.

Anledningen till att det är så populärt? Det är mer en familjefest än en blodig tävling.

– Segelsporten har inga problem med hitta de äldre och de yngre, däremot har det mellersta ålderskiktet försvunnit. Det här är ett sätt för oss att få familjerna att börja tävla igen, säger Hasse Forsgren och presenterar mig och fotografen Simon Eliasson för besättningen på den båt som vi ska få hänga med under dagen.

Janne Espling, Ingrid Johansson och deras son Arvid.

Familjerna har börjat tävla igen.

– Det här är en perfekt tävlingsform, det är ju ingen som vill eller kan åka iväg en hel vecka från familjen under semestern. Sen är det inte så blodigt, heller, det där med tävlandet, säger Janne och sneglar snett upp mot vänster.

Ingrid är mer sanningsenlig.

– På sjön är allt en tävling. Även om det inte är det på pappret. Ser man ett segel vid horisonten vill man ju hinna ikapp det.

Med drygt en timme till starten ute vid Måsgrundet – banan har kortats en smula för att anpassa till de utlovade 0-4 sekundmetrarna vind – lägger vi ut. En karavan av segelbåtar i alla möjliga former och storlekar stånkar ut från båtsällskapets klubbanläggning. Ute vid Måsgrundet samlas alla kring startbåten som ett hajstim runt en blödande kossa.

Vi förbereder hissandet av spinnakern – det stora seglet längst fram, som ser ut som en stor färgglad blåsa – och Janne berättar om ett liv som har mer med fleecejackor och whiskey än rosa pikétröjor och champagne att göra.

– Det är inte så upphottat här som i Stockholm, våra skärgårdar är ju inte lika utbyggda som deras. Där är det mer fiiiint, man tar båten ut till Sandhamn för att frottera sig med societén. Den inställningen har inte kommit hit ännu och jag hoppas att den aldrig gör det, säger Janne.

Ja, sant, båtarna kostar en del. Men för priset av en bättre begagnad bil får man en helt okej båt. Janne och Ingrid sjösätter sin Luleåbyggda Sweline 36 i maj och tar upp Velox, som den heter, i september. Däremellan blir det kanske någon längre resa och massor av häng i Luleå skärgård och framför allt vid klubbstugorna vid Klubbviken och Likskär.

– Man samlas, sitter och tjatar och tar en whiskey. Det är rätt avslappnat.

Starten sker med tidsintervaller, som en jaktstart, där båtarna klassats olika för att utjämna skillnader i längd och segelstorlek. Hajstimmet tunnas ut allt mer och bland de sista hissar vi spinnakern och ger oss i väg. Pappersbruket i Karslborg försvinner bakom en ö men röken syns fortfarande. Den är det enda vita inslaget på en klarblå himmel.

Gubbarna i motorbåten som agerat startfartyg kommer förbi och hälsar på.

– Ni ser ut att ha det mysigt.

– Jo, herregud, men inte hade det gjort något med lite mer vind, hojtar Janne.

– Nä, det är klart. Men det är bättre än femton sekundmeter och hällregn, konstaterar mannen i startbåtens för och kisar upp mot solen.

Janne hittar den lilla vind som finns rätt bra och vi plockar placering efter placering. Arvid, 14 år och rutinerad jolleseglare, räknar. Ett, två, tre, fyra, fem... Sju segel bakom oss. Vi gippar – vänder så att vi får vinden från andra hållet och byter sida på spinnakern, ett jäkla krångel med bommar och snören – och passerar båten Courtship.

Glada tillrop.

– Jag ritar ett streck här i durken, tjoar Janne till besättningen i den andra båten, gamla vänner från Luleå segelsällskap, innan han tillägger med lägre röst:

– Det gäller att vara kaxig medan man kan, snart kan de lika gärna vara ikapp oss.

Arvid tar över rodret, det blåser på hyfsat och vi lämnar Courtships grön-vit-röda spinnaker bakom oss. 14-åringen klämmer sig rutinerat förbi ännu en båt vid sista rundningsmärket innan målgång. Vi är inne på målrakan, de sista två distansminuterna (ett par kilometer i landsiffror), och ska bara surfa in på en stabil mittenplacering.

Då händer det.

Ett plötsligt och oförklarligt område med stiltje breder ut sig framför oss. Båtarna framför oss försvinner mot målet, båtarna bakom oss kommer allt närmare.

Janne Espling ser lite sammanbiten ut. Han försöker febrilt hitta vinden igen, han styr hit och dit och slåss med de andra båtarna som fastnat i bleket om den lilla vind som finns.

– Ska jag sätta ut fendrarna, tycker du, hojtar en solbränd gammal sjöbuse med vitt skägg, inte helt olik en åldrande kapten Haddock, när vi kommer lite väl nära.

I nästa sekund vänder han sig om och tittar bakåt mot de hastigt annalkande förföljarna.

– Förbannat, tror du inte att Gåhlin också kommer ikapp oss. Nu får vi höra det här resten av kvällen, kvider han.

Ner med spinnakern, ut med genuan, nej, felbeslut, rulla ihop genuan och upp med spinnakern, nej, byt sida...

Arvid står och hänger i storseglet. Vindmätaren visar noll. Det är oerhört frustrerande, det är ett rejs om centimeter, om att komma först till det där området där borta där vågorna visar att vinden finns.

Samtidigt hörs skottet för första målgång.

Ingrid lockar på vinden, ”komsi, komsi”, och plötsligt är den där. Det smäller till i storseglet, spinnakern fylls med luft och båten skjuter framåt med ett sånt ryck att fotograf Eliasson får kasta sig efter en kamera som legat på durken för att den inte ska kana ner i fjärden. Vi lämnar Vira och Hang Loose bakom oss. Med sju knops fart är det inga problem att hålla undan för båtarna som kommer bakifrån och när måltutan ljuder har vi klättrat från tredje sista båt till en position någonstans mitt i fältet. Vi river spinnakern – Arvid med van hand, jag som om jag vore sistaårsstudent vid clownuniversitetet – och stånkar in i Töre båtklubbs anläggning vid Gårdsviken på Bergön. Någon badar, någon har knäppt upp en öl, någon dukar upp en liten sillbuffé, glada rop möter oss. ”Här finns det plats, lägg till här, bredvid oss”.

Det är en tävling, på sjön är allt en tävling. Men när vi väl lagt till är det ingen som undrar hur det gått. De undrar om vi har tid för en liten, liten skeppswhiskey, kanske grilla lite – måste ni verkligen åka nu direkt?

Jag vill köpa segelbåt.

Solen bränner. En jättelik broms sätter tänderna i mitt ben, just nedanför fotknölen. Spinnakern hänger som en disktrasa. Jag borde känna mig avslappnad, sätta armarna bakom huvudet och bara luta mig tillbaka, men de där båtarna där borta, den där grön-vit-röda spinnakern som vi passerade för ett par minuter sedan... De kommer allt närmare.

Rubus arcticus race kördes för första gången 2010. Hans Forsgren från Kalix segel- och motorbåtssällskap hade varit ner till Jönköping och studerat tävlingen ”Vättern kors och tvärs”. Han tyckte att det borde gå att göra något liknande längs Norrbottens kust och fick med sig de andra klubbarna, från Kalix i norr till Piteå i söder. Nu seglas RAR vartannat år, som en tredagarstävling med etapper från Trutskär i Kalix skärgård via Gårdsviken på Bergön utanför Töre och Likskär i Luleå till slutmålet Svinöra i Piteå. Tävlingen blev populär redan första året och den här gången har anmälningarna överskridit det tänkta maxantalet.
Anledningen till att det är så populärt?
Det är mer en familjefest än en blodig tävling.
– Segelsporten har inga problem med hitta de äldre och de yngre, däremot har det mellersta ålderskiktet försvunnit. Det här är ett sätt för oss att få familjerna att börja tävla igen, säger Hasse Forsgren och presenterar mig och fotografen Simon Eliasson för besättningen på den båt som vi ska få hänga med under dagen.
Janne Espling, Ingrid Johansson och deras son Arvid. Familjerna har börjat tävla igen.
– Det här är en perfekt tävlingsform, det är ju ingen som vill eller kan åka iväg en hel vecka från familjen under semestern. Sen är det inte så blodigt, heller, det där med tävlandet, säger Janne och sneglar snett upp mot vänster.
Ingrid är mer sanningsenlig.
– På sjön är allt en tävling. Även om det inte är det på pappret. Ser man ett segel vid horisonten vill man ju hinna ikapp det.
Med drygt en timme till starten ute vid Måsgrundet – banan har kortats en smula för att anpassa till de utlovade 0-4 sekundmetrarna vind – lägger vi ut. En karavan av segelbåtar i alla möjliga former och storlekar stånkar ut från båtsällskapets klubbanläggning. Ute vid Måsgrundet samlas alla kring startbåten som ett hajstim runt en blödande kossa. Vi förbereder hissandet av spinnakern – det stora seglet längst fram, som ser ut som en stor färgglad blåsa – och Janne berättar om ett liv som har mer med fleecejackor och whiskey än rosa pikétröjor och champagne att göra.
– Det är inte så upphottat här som i Stockholm, våra skärgårdar är ju inte lika utbyggda som deras. Där är det mer fiiiint, man tar båten ut till Sandhamn för att frottera sig med societén. Den inställningen har inte kommit hit ännu och jag hoppas att den aldrig gör det, säger Janne.
Ja, sant, båtarna kostar en del. Men för priset av en bättre begagnad bil får man en helt okej båt. Janne och Ingrid sjösätter sin Luleåbyggda Sweline 36 i maj och tar upp Velox, som den heter, i september. Däremellan blir det kanske någon längre resa och massor av häng i Luleå skärgård och framför allt vid klubbstugorna vid Klubbviken och Likskär.
– Man samlas, sitter och tjatar och tar en whiskey. Det är rätt avslappnat.

Starten sker med tidsintervaller, som en jaktstart, där båtarna klassats olika för att utjämna skillnader i längd och segelstorlek. Hajstimmet tunnas ut allt mer och bland de sista hissar vi spinnakern och ger oss i väg. Pappersbruket i Karslborg försvinner bakom en ö men röken syns fortfarande. Den är det enda vita inslaget på en klarblå himmel.
Gubbarna i motorbåten som agerat startfartyg kommer förbi och hälsar på.
– Ni ser ut att ha det mysigt.
– Jo, herregud, men inte hade det gjort något med lite mer vind, hojtar Janne.
– Nä, det är klart. Men det är bättre än femton sekundmeter och hällregn, konstaterar mannen i startbåtens för och kisar upp mot solen.

Janne hittar den lilla vind som finns rätt bra och vi plockar placering efter placering. Arvid, 14 år och rutinerad jolleseglare, räknar. Ett, två, tre, fyra, fem... Sju segel bakom oss. Vi gippar – vänder så att vi får vinden från andra hållet och byter sida på spinnakern, ett jäkla krångel med bommar och snören – och passerar båten Courtship.
Glada tillrop.
– Jag ritar ett streck här i durken, tjoar Janne till besättningen i den andra båten, gamla vänner från Luleå segelsällskap, innan han tillägger med lägre röst:
– Det gäller att vara kaxig medan man kan, snart kan de lika gärna vara ikapp oss.
Arvid tar över rodret, det blåser på hyfsat och vi lämnar Courtships grön-vit-röda spinnaker bakom oss. 14-åringen klämmer sig rutinerat förbi ännu en båt vid sista rundningsmärket innan målgång. Vi är inne på målrakan, de sista två distansminuterna (ett par kilometer i landsiffror), och ska bara surfa in på en stabil mittenplacering.
Då händer det.

Ett plötsligt och oförklarligt område med stiltje breder ut sig framför oss. Båtarna framför oss försvinner mot målet, båtarna bakom oss kommer allt närmare.
Janne Espling ser lite sammanbiten ut. Han försöker febrilt hitta vinden igen, han styr hit och dit och slåss med de andra båtarna som fastnat i bleket om den lilla vind som finns.
– Ska jag sätta ut fendrarna, tycker du, hojtar en solbränd gammal sjöbuse med vitt skägg, inte helt olik en åldrande kapten Haddock, när vi kommer lite väl nära.
I nästa sekund vänder han sig om och tittar bakåt mot de hastigt annalkande förföljarna.
– Förbannat, tror du inte att Gåhlin också kommer ikapp oss. Nu får vi höra det här resten av kvällen, kvider han.
Ner med spinnakern, ut med genuan, nej, felbeslut, rulla ihop genuan och upp med spinnakern, nej, byt sida...
Arvid står och hänger i storseglet. Vindmätaren visar noll. Det är oerhört frustrerande, det är ett rejs om centimeter, om att komma först till det där området där borta där vågorna visar att vinden finns.S
amtidigt hörs skottet för första målgång.

Ingrid lockar på vinden, ”komsi, komsi”, och plötsligt är den där. Det smäller till i storseglet, spinnakern fylls med luft och båten skjuter framåt med ett sånt ryck att fotograf Eliasson får kasta sig efter en kamera som legat på durken för att den inte ska kana ner i fjärden. Vi lämnar Vira och Hang Loose bakom oss. Med sju knops fart är det inga problem att hålla undan för båtarna som kommer bakifrån och när måltutan ljuder har vi klättrat från tredje sista båt till en position någonstans mitt i fältet. Vi river spinnakern – Arvid med van hand, jag som om jag vore sistaårsstudent vid clownuniversitetet – och stånkar in i Töre båtklubbs anläggning vid Gårdsviken på Bergön. Någon badar, någon har knäppt upp en öl, någon dukar upp en liten sillbuffé, glada rop möter oss. ”Här finns det plats, lägg till här, bredvid oss”.
Det är en tävling, på sjön är allt en tävling. Men när vi väl lagt till är det ingen som undrar hur det gått. De undrar om vi har tid för en liten, liten skeppswhiskey, kanske grilla lite – måste ni verkligen åka nu direkt?
Jag vill köpa segelbåt.